Omculpa-ansvaret 165 ./. Mattias Bremer, LC 125:6, nr 6; CR 4.3.1675, fol. 114; jfr CR 1750, s. 154—161; CR 1758, s. 646—652, 672—679; Göta hovrätt DB 1744— 1746, s. 433 ff.). Å andra sidan skulle gjorda förbättringar gottskrivas. S. Särskilt om person- och sakskada utanför kontraktsförhållande Culpa-regeln avsåg från början person- och sakskada utanför kontraktsförhållande. Personskada i egentlig mening förelåg vid slagsmål och misshandel; följde döden ett culpöst handlande rubricerades gärningen som »culposum homicidium», man kunde här tala om »grandis, lata culpa». (CR 7.3.1684, Fiskalen ./. Robert Schutz). Vid tortyr, som befanns ej vara laglig, ersattes den lidna skadan. Vid frihetsberövande, som ej var rättsenligt, kunde culpa-ansvar förekomma (se t.ex. Svea hovrätt dom 15.12.1666). Skyddsobjektet blev emellertid tidigt vidgat. Till de värden, som kunde skyddas genom en actio legis Aquiliae, kom att höra även vad som sammanfattningsvis betecknades som »injurier». I den romerska rätten fanns en särskild »actio injuriarum» — den kunde leda till utdömande av s.k. privatstraff — som på grund av sin straffrättsliga karaktär inte kunde förenas med den likaledes straffrättsliga actio legis Aquiliae. Under 1600-talet ändrades emellertid uppfattningen härom. »Honor et farna» angavs nu som ett skyddsobjekt (LC 105:3,13, Göran Nilsson ./. Göran Claesson). Ogrundad beskyllning för ett brott fick ersättas med pengar. För en handelsman kunde förlorad kredit föranleda skadestånd. Melchior von Schlangenfelt förpliktades av Svea hovrätt att ersätta Petter Vöge för en dylik skada, som han vållat: »Laesio personae et famae är lika, därigenom har han illa gått åt Vöge, och han har hindrat hans handel och försvagat hans kredit». (CR 1667, jfr CR 26.2.1666, Gustaf Ulfsparres sak, —fråga var om »injuriae reales, verbales et atroces»; CR 13.12.1666, Gustaf Baner ./. Gustaf Ulfsparre). För kvinnor var ett skyddsobjekt dygden. Majoren och kommendanten Lars Barnsköld dömdes av Svea hovrätt år 1677 att ersätta Catarina Leijoncrona med 1.200 daler silvermynt: »Han hade icke allenast försyndat sig emot Guds och världslig lag, utan ock emot bonos mores et charitatem christianam, desslikes berövat henne det bästa . . . nam nihil salvii mulieri, amissa pudicitia, quae est dos praecipua et preciosissima, säger Lucretia apud Romanos, Liv. 1.1., varmed och intet varit benöjd utan sökt sedan med all flitighet till att skämma henne, blottandes och därunder sin egen blygd, såsom en den största skalk som Syracs talar, vilken söker skada sig själv på det ock få skada andra» (LC 122:7). Den romerska rätten tillerkände ej den skadade personen ersättning för förlust av kroppsdel eller ärr, ej heller för lidande, sjukvård, förlorad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=