Stig Jägerskiöld hos Nehrman. Såväl 1748 som 1750 hade Svea hovrätt att döma i dylika tvister. Enligt CR 3 och 15.12.1748 borde skadeståndet jämkas på grund av motpartens medvållande. Två år senare hade hovrätten att döma om ett skadeståndsanspråk, där likaledes vållande å båda sidor ansågs föreligga. (Johan Zellstedt ./. Consistorium ecclesiasticum i Uppsala, CR 1750, s. 271 ff., särskilt s. 289—297). Referenten, assessoren Adlermark, anförde, att lagen saknade tillämplig regel för bedömning av skadelidandes medverkan: »över en sådan sak, varuti oförsiktighet å båda sidor och olycksfall sammanstöta, ej uti vår nu beskrivna lag så tydligen finnes stadgat, utan den bekanta regeln här synes hava rum, culpa damnum patientis, concurrens cum culpa damnum inferentis, attenditur a judice, vel mitius vel plane non condemnatur». Hovrättsrådet Rycker förklarade år 1752 i Svea hovrätt i ett votum att, när culpa förekommer på båda sidor, skall båda sidorna stå risken. (CR 1752, s. 161—8 218 ff. 220 ff.). I ett sjörättsligt mål kom Svea hovrätt något senare till det slut, att parterna fick dela skadan mellan sig, när båda parter, såväl skeppare som befraktare, på grund av ömsesidiga försummelser medverkat till att skadan uppkommit (Baltsar Nettelbladh & Söhne ./. Anders Salomon Hanell, domboken 1767, dom nr 105). Skadan hade uppkommit genom prisfall å den vara, som skulle transporteras; tidsutdräkt hade förorsakats av såväl skepparen som av befraktarens agent i Elbing, varifrån lasten —spannmål —skulle skeppas. 164 Enligt den justinianska rätten var möjligheten att föra talan förbehållen ägaren till det skadade objektet. Endast denne var aktivlegitimerad (I. 4.3.16). Med dominus jämställdes senare andra till objektet sakrättsligt berättigade, men ej den, som hade ett allenast obligationsrättsligt anspråk till det. Även denna justinianska rättsregel möter i svensk rättspraxis. Rätten till skadestånd, förklarade domarna, ingick i äganderätten. Göta hovrätt dömde från denna utgångspunkt i ett mål mellan Falks Sinus (?) och Jarn Nilsson. Domstolen konstaterade, att en landbo ej kunde kräva skadestånd för skada å fastigheten, endast markägaren. Rätt till sak sträcker sig till att gälla allt och alla, medan kontrakt endast avser parternas mellanhavanden (GH DB 1736—1738, s. 563 ff.). Skadebegreppet påverkades likaså av den justinianska lagen. Det omfattade nu allt, som kunde beräknas i penningar, allt »quod interest». Den skadevållande skulle därmed ersätta ej blott åverkan m.m. utan all återverkan på förmögenheten, »all bevislig skada», som Svea hovrätt plägade formulera saken. Därunder kom utebliven vinst, räntekostnader, förlust genom uteblivet nyttjande av material, redskap, fartyg m.m. (se om skadestånd vid köp alltför långtgående krav på lucrum cessans, Niclas Weber
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=