Rättshistoria — rättsvetenskap och historievetenskap Av Professor Erik Anners I samband med tillkomsten av den nya juristutbildningen har rättshistoriens ställning både som forsknings- och undervisningsområde varit ifrågasatt. Det höjdes rentav röster för att ämnet skulle bortfalla som självständigt undervisningsobjekt och ersättas av historiska introduktioner i de olika positivrättsliga ämnena. Vad ämnets forskningsresurser beträffar föreslogs i 1977 års proposition till riksdagen om högskolereformen att professuren i rättshistoria vid Stockholms Universitet vid dess återbesättande efter den nuvarande innehavarens avgång skulle omregleras till en professur i marknads- och konsumenträtt. Detta ärende har dock riksdagen av särskilda skäl återfört till förnyad prövning av departementschefen. Efter stora ansträngningar lyckades det till sist att bevara rättshistoria som självständigt ämne, låt vara med en undervisningstid sänkt från 10 till 6 veckor. Eftersom ämnet i viss mån skall integreras med rättssociologin (2 veckor) och kommer att få betydelse vid utformandet av de nya tematiska studierna under rubriken »Rätt och samhälle» (4 veckor) finns det anledning att hoppas att det även i fortsättningen skall få ett någorlunda tillräckligt utrymme i de grundläggande juridiska studierna. Så som eljest kommer det mesta att bero på ämnesföreträdarnas förmåga att göra rättshistorien till ett levande ämne och förankra det i studentopinionen. Vad Stockholmsprofessuren beträffar är dess öde ännu ovisst. Men det finns dessbättre anledning antaga att den kommer att bevaras. Den behövs trängande både för forskningen och i undervisningen. Två professurer i ämnet — i Uppsala och Lund — är alldeles för litet i en tid då rättshistorien som forskningsområde tillmäts allt större betydelse, såväl i de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=