Omculpa-ansvaret 163 tidigare i vissa sydgermanska folkrätter (se t.ex. Monumenta Germ, histor. Legum t. III, 1863, s. 428 f.). Principen har haft tillämplighet såväl inom somutomkontraktsförhållanden. I vårt 1600-tal var den ett viktigt led vid bedömningen av en hyresgästs culpa-ansvar vid eldsolycka i en förhyrd fastighet, se t.ex. Simon Blankenhagen ./. Kasper Kniper (CR 20.6.1705). I det nyss citerade målet C. F. Willkommen ./. P. Stahl anförde ett flertal av de voterande, att det inte förelåg någon culpa, när »seglaren, som det sjunkna fartyget seglar, vill dock inte sjunka själv, men förlorar fartyget, som var hans enda egendom» (CR 13 o. 17.12.1754). Resonemanget har haft livskraft inom sjörätten, där det påverkat reglerna om ansvarsbegränsning för redaren. Det gäller även vid deposition och pant. En väsentlig skillnad föreligger mellan äldre rätt och våra dagars ifråga om culpa-ansvar i fall av den skadelidandes medvållande.^^ Corpus juris saknade klara regler härom. Av två Ulpianus citat (D. 4.13.94 och D. 50.17.203) kunde ersättningsplikt föll bort. Denna grundsats utvecklades närmare av de medeltida juristerna.^' I nära anslutning till Corpus juris lanserade senare Zasius en teori om att culpa å den skadelidandes sida — oavsett orsak och svårighetsgrad — medförde förlust av varje skadestånd från den andra parten. Europeisk doktrin och praxis har i stor omfattning följt denna princip till slutet av 1700-talet, då den på många håll, så hos oss, ersattes av en friare bedömning. Engelsk rätt har dock intill nyligen hållit fast vid den äldre läran.^® En viss nyansering av detta betraktelsesätt kan dock tidigt iakttas. Mevius ansåg sålunda, att domaren borde utreda, om en part hade handlat så, att han var »ultima et casui proxior» än den andra parten (Decisiones 1, dec. 2211, n. 7). Den svenska doktrinen följde samma tankelinje. Man valde emellertid ej en schematiskt utformad regel utan ville öppna en möjlighet till fördelning av ansvaret eller en nyansering av det. Nehrman-Ehrenstråle har uppmärksammat frågeställningen: »När försummelse och oförsichtighet är på båda sidor, kan then i slika fall qwittas». Till stöd härför anför han ett citat, som likväl medger en nyanserad bedömning: »Culpa damnum patientis, concurrens cum culpa damnum inferentis, attenditur å Judice, ut vel mitius vel plane non condemnatur» (Jurisprudentia civilis, 1726, s. 155). Motsvarande ståndpunkt kan beläggas i rättspraxis. I domarnas motivering anfördes just den latinska sats, som finns att läsa dock draga den slutsatsen att i dylikt fall all man Se K. Grönfors: Skadelidandes medverkan (1954). H. Lange: Schadensersatz und Privatstrafe in der mittelalterlichen Rechtstheorie (1955). ** F. H. Lawson: Negligence in the Civil Law (1950). 36
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=