Stig Jägerskiöld röster emot denna begränsning av skadeståndsplikten. För svensk rättspraxis var David Mevius’ mening betydelsefull, när han hävdade den sistnämnda åsikten. I Svea hovrätt dryftades år 1669 den svåra frågan (CR 1.4.1669, Magnus Gabriel De la Gardie ./. Peter Berendts arvingar; Jägerskiöld, Handelsbalken s. 396 ff.). Käranden menade att ansvaret för culpa borde övergå på arvingarna, sedan fadern avlidit. Han stödde detta på D. 50.17.157. I rätten gick meningarna isär. Assessoren Utter fann frågan oklar. Bure menade, att barnen borde svara för faderns culpösa handlande »efter det flyter av hans negligentia». Fråga var ej, påstod han, om ett delictum eller crimen; då »borde barnen intet plikta för sin fader». Magnus Larsson invände, att detta var tveksamt, då barnen inte kunde ha regressrätt ifråga om ett felaktigt utställt skuldebrev. Schiller menade, att barnen i vart fall ej kunde frias från allt ersättningsansvar samt Bärling, att arvingarna borde gottgöra skadan. Assessoren Mörner ansåg, att fråga ej kunde vara om att låta barnen betala. Arvid Ivarsson —vice presidenten —ville ej heller ålägga barnen någon ersättningsplikt, då fråga allenast var omculpa. Culpa-principens straffrättsliga ursprung hade sålunda ej hindrat rättspraxis från att utveckla regler, som anpassade den till civilrättens krav. Utvecklingen var i full gång redan under vårt 1600-tal.^^ Varken den justinianska rätten eller den senare tysk-romerska hade kommit fram till några analyser av kausalsammanhanget vid culpaansvaret.^^ Man löste i stället frågan om skadeståndsskyldighet utifrån en bedömning av graden av vållande. Hade en person genom sin culpösa handling givit »occasionem damni»? I målet C. F. Willkommen ./. P. Stahl frågades sålunda under överläggningen till dom: Om man kan beteckna en seglares handlande som culpa, när det saknat betydelse »och fartyget sjunkit av andra orsaker»? Man sökte sig i likhet med europeisk doktrin även fram med hjälp av vissa fasta regler, som svårligen tillät något fördjupat efterforskande av kausalsammanhang. Ofta möter det från utländsk rätt ursprungligen hämtade resonemanget, att culpa-ansvaret är att bedöma utifrån det förhållandet, om den inträffade skadan omfattat även den misstänktes egen egendom eller ej. Hade han ej lidit förlust genom olyckan, kunde man anta, att han vållat densamma. Denna princip möter i romersk och kanonisk rätt — »bona fides abesse praesumitur» (Can 2 X de depos. III 16). Härifrån har grundsatsen kommit i varje fall mycket tidigt in i germansk rätt. Den finnes i våra landskapslagar och slutligen i KrLL köpmålabalken IX § 1 och StL V o. VI. Den möter i annan nordisk rätt bl.a. i Grågås och än Lundstedt uppfattar däremot 1864 års strafflag som skiljelinjen, a.a. s. 29. Kaufmann, a.a. s. 64 ff. 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=