Omculpa-ansvaret 161 Av utomordentlig betydelse för culpa-ansvarets utformning var även för svensk rätt den tidigare nämnda romerska utilitetsgrundsatsen (ovan s. 149). Den innebar, att särskild hänsyn skulle tas till den nytta en part haft av det handlande, varom fråga var. Hade han icke haft någon nytta alls, saknades skäl att ålägga honom förhöjt ansvar, hade han haft nytta — t.ex. ekonomisk ersättning — fanns däremot orsak att skärpa hans vaksamhetskrav. Grundsatsen har tidigt kommit in även i vår rätt. Den uttryckes nu i domarreglernas 40 p.: »Den skall ock stå faran som båtnaden och profiten haver». Fråga är här om en översättning av de romerska satser, som ovan anförts s. 149).^- Med stöd av dylika tankegångar utformas, som nedan visas, graden av aktsamhetskrav m.m. och ersättningsskyldighet. Om gränsen mellan culpa och casus (våda) se nedan s. 187. Culpa-principen ansågs sålunda vara en hörnpelare i vår rättsordning. Den gällde såväl utom som i kontraktsförhållanden. Den gällde kroppsoch sakskada, men även allmän förmögenhetsskada. Culpa-principen tillämpades såväl vid aktivt handlande som vid försummelse. I åtskilliga hänseenden rådde dock oklarhet om culpa-principens innebörd, när det romersk-rättsliga inflytandet på allvar satte in i vårt land. Nedan skall några av de aktuella frågeställningarna redovisas. De var givetvis inte enastående för svensk rätt utan har motsvarigheter i kontinentens jurisdiktioner. Ett problemkomplex hörde samman med frågan om den rättsliga innebörden av actio legis Aquiliae. Ursprungligen var den straffrättslig.^^ När culpa-principen utvecklades till en skadeståndsrättslig allmän norm, fanns allt större anledning att tillämpa civilrättsliga synpunkter. Efter hand blev detta fallet. Så länge aktionen uppfattades som straffrättslig, drog man flera slutsatser därav. Var fråga om straffrätt, skulle, i fall av flera personers vållande, kumulativt ansvar ifrågakomma, eljest solidariskt. Frågan stod länge öppen. Göta hovrätt ansåg ännu år 1736, att solidariskt ansvar ej förelåg. En annan följd var, att skyldigheten att ersätta vållad skada uteslutande kunde göras gällande mot gärningsmannen. Hans arvingar kunde ej tvingas att svara härför. Liksomvid brott dog nämligen ansvaret med gärningsmannen. Denna konstruktion var länge vanlig i europeisk doktrin. Från mitten av 1600-talet höjdes emellertid några auktoritativa Jfr G. Schmidt: Die Richterregeln des Olavus Petri (1966) s. 303 f. — Se även Ä. Holmbäck: Våra domarregler. Festskrift tillägnad Axel Hägerström 1928. — J. E. Almquist: Om domarreglerna i lagboken, SvJT 1940; Jägerskiöld: Studier, s. 207 f. Jfr P. O. Ekelöf: Straffet, skadeståndet och vitet (1942). 11
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=