Stig Jägerskiöld rätternas domare gjorde var att tillämpa de normer för aktsamhet, som de fann överensstämma med gott omdöme samt med rätt och billighet, under beaktande även av vad samhällets nytta kunde kräva och på handelns område vad som tjänade omsättningens intresse. Inom området för culpa levis möter plikten att iaktta åtminstone den varsamhet, som envar ägnar sitt eget gods (diligentia quam suis).^^ Detta krav kunde sammanfalla med det som ställdes på en bonus pater familias. Det är dock vanligen svagare. Även i svensk rätt —där denna norm levat kvar länge —har en tidvis livlig debatt förts om vad därmed avses. Är fråga omen normalmänniskas aktsamhet om sitt eget gods eller om svarandepartens faktiska aktsamhet om sitt gods? Kan han eventuellt — som C. G. Björling synes hävda — verkligen göra invändning om att han i vanliga fall är tämligen vårdslös och därmed minska sitt ansvar för annans gods, då ansvaret övergår på ägaren, somej bättre sörjde för val av ombud m.m.? Culpa levissima återigen innebar krav på ytterligare skärpt noggrannhet utöver vad en människa vanligen visar. Detta stränga krav kunde emellertid i svensk rätt, som i kontinental, vanligen endast ställas vid aktivt handlande, ej vid fel genom underlåtenhet. Vid underlåtenhet kunde dock strängare ansvar gälla på särskilda områden eller införas genom avtal. Å andra sidan kunde man friskriva sig från skärpt ansvar. Om culpa levissima se debatten i Svea hovrätt i målet Simon Blankenhagen ./. Kasper Kniper (20.6.1705). Culpa levissima kom under 1800-talet att försvinna ur den juridiska begreppsbildningen. Vissa stränga skadeståndsrättsliga särregler — såsom ansvar vid farlig verksamhet — torde dock utgöra en viss fortsättning. Culpa-ansvaret skärptes understundom genom en omkastad bevisbörda eller ett presumtionsansvar för den påstått skadevållande. Denna teknik möter tidigt och lever ännu kvar ifråga om vissa avtalstyper.^^ Under 1600-talet infördes den ehuru ej utan protester från kritiska parter; med »praesumtiones» borde ingens skuld bevisas. (Se nedan s. 171.) I Svea hovrätt möter den t.ex. i målet Festing ./. Spitz (nedan s. 181) och i Joachim Chr. Ziegler ./. Lars Nilsson, assessor Bergenstråhles votum i CR 1750, s. 413—418; jfr CR 9.4.1759. Det räckte, förklarade man, att käranden kunde påvisa skadan, svaranden hade därefter att exculpera sig. Kunde han inte det, fick han svara för den vållade skadan. 160 C. G. Björling: Om betydelsen af lagspråkets uttryck »vårda som sitt eget», NJA II 1900, nr 5; H. H. (=Hasselrot och Håkansson), Hvad innebär lagens uttryck »vårda som sitt eget», ibid. nr 10. Björlings uppsats, till vilken jag står i viss tacksamhetsskuld, är instruktiv; H.H.s invändning är till en del befogad. Se om redares ansvar för transporterat gods, bl.a. K. Grönfors: Allmän transporträtt (4 uppl. 1975) s. 76 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=