Omculpa-ansvaret 159 ningar möter ibland.^^ Ibland säges, att viss culpa lata var att jämställa med dolus — stöd härför fanns i ovan anförda uttalanden i Digesterna (se Tomas Bergman ./. Karin Johansdotter CR 9.3.1661). Svårigheterna började, när det sedan gällde att draga gränsen nedåt, för culpa levis. Liksom i romarrätten använde svensk praxis figuren »bonus pater familias» eller »bonus vir». Lika litet som romarna arbetade man dock med ett enhetligt »pater familias»-begrepp, utan nyanserade kraven på aktsamhet efter yrke m.m. Fråga är ej heller här om de krav, som man kunde ställa å den skadevållande individen med hänsyn till hans egenskaper. I stället beaktade man vad normalt borde fordras av en man i hans ställning. Vi kan i domstolarnas motivuttalanden och i parternas inlagor finna dylika resonemang. Liksom i den romerska rätten kunde sålunda begreppet »bonus pater familias» nyanseras i vår rättspraxis och doktrin. Termen översattes ofta med »husman» eller »husfader»; epitet som god, försiktig, omsorgsfull möjliggjorde skärpta krav på aktsamhet hos denne (se nedan ett flertal exempel härpå). Preciserades ytterligare det yrke, vari vederbörande verkade, blev nyanseringen än mera påtaglig. Svea hovrätts vice president, den betydande juristen Arvid Ivarsson (Natt och Dag) förklarade under överläggningarna i det sjörättsliga målet Jochim Röpke ./. Paul Kleet, att »Kleet har icke gjort allt vad en flitig skeppare bör göra». Han var därför »in culpa» och ersättningsskyldig. I målet Simon Blankenhagen ./. Kasper Kniper (CR 20 juni 1705) var fråga om en hyresgästs ansvar för eldsolycka. Hade han varit ovarsam? Som skäl härför anfördes, att han förvarat lätt antända varor på vinden, »vilka av var försiktig husman för varjehanda faror skulle hellre uti källaren och bodar förvaras». Dessutom hade han använt krigsfolk och annat löst »som ifrån tobaksrökande sig svårligen hålla kunna». Å andra sidan var det naturligt, att en affärsman lagrade varor på vinden. I en diskussion om en fullmaktshavares ansvar åberopade assessoren Magnus Larsson, att svaranden, Tomas Bergman, gjort sig skyldig till culpa, då han handlat oförsiktigt genom att godta som betalning en växel, som sedermera ej infriades: »Ingen vis och förståndig man» skulle ha tagit den växel, som Bergman lämnat sin huvudman (CR 9.3.1661). Exemplen kunde mångfaldigas. En handelsman hade att följa de regler, som utvecklats inom handeln, en hantverkare att arbeta så som brukligt var i hans yrke, en skeppare att följa sjöfartens regler och sedvanor, en byggmästare att följa bruket inom byggenskapen etc. (se även CR 19—26 4.1759, Gabriel Stierncrona ./. Erik Wessby). Vad hovSe ScHREVELius, a.a. 2; P. Assarsson: Om skadestånd (1867) s. 65; W. Chydenius: Ominlaga och ombud, FJT 1896 s. 18 ff. folk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=