Stig Jägerskiöld vandel göra sin nästa rätt och hålla honom skadeslös . . , och i så måtto giva fullt genfullo» (DB s. 55). Klart var i svensk rättspraxis, att culpa kunde föreligga ej endast vid aktivt handlande utan även vid underlåtenhet att handla. De svenska domarna följde härvid en grundsats, som utbildats redan i den justinianska rätten och med den recipierats i det medeltida Europa (culpa in omittendo). I det nedan flera gånger åberopade målet Magnus Gabriel De la Gardie ./. Peter Berendts arvingar (CR 1.4.1669) anförde assessorn Schiller i Svea hovrätt, att culpa — i detta fall »supina negligentia» — förelåg, när Berendts inte redovisat. »Man kan fela såväl omissione som commissione». I ett mål angående ersättning för skada å pantsatt gods och ett felaktigt lagt beslag ogillade referenten i Svea hovrätt Gustaf Taubenfelts anspråk mot Hugo Hamilton med följande motivering: »Kan alltså ej annat se än att h. Taubenfelt själv varit mycket vållande att arresten skedde . . . emedan han både kunnat arresten förekomma och, sedan den gjorts, bort den lösverka. Nam qui occasionem damni praestat, damnum dedisse videtur, et qui patitur quod prohibere potest tacere ( =D 50.17.109) Ac nullum crimen patitur is, qui non prohibet, cum prohibere potest. Vilken regel gäller icke allenast in criminalibus, utan ock in civilibus negotiis» (LC 114: 6, nr 2, 1665). I det på sin tid uppmärksammade målet mellan Hedesundaborna och landshövdingen Johan Leijoncrona anfördes vid hovrättens överläggning till dom, att L. visserligen ej givit någon befallning om ett olagligt förfarande, men att han ej heller »något misshag contesterat eller sin tjänare för en sådan, bland den enfaldiga allmogen förarglig gärning, straffat». Därför gällde mot L. »icke obilligt . . . qui tacet consentire videatur, et ratihabitio aequiparatur mandato» (CR6.3.1667). Ersättningsskyldighet vid skada vållad genom försummelse ansågs självklar i Svea hovrätt år 1758, när rätten överläde i målet Anders Wikström m.fl. ./. Olof Long. Assessorerna Stillman och Stenman förklarade, att man är ersättningsskyldig ej blott när skada åstadkommits med vilja och uppsåt, utan även när man ej brukat erforderlig försiktighet (CR 1758, s. 646—652; 672—679). När det därefter gällde att närmare gradera en oaktsamhet eller en försummelse, iakttog man, naturligt nog, de i romersk rätt utarbetade distinktionerna. Man räknade —grovt sett —med culpa lata, culpa levis och culpa levissima. Ibland möter även distinktioner som culpa latissima eller latior. Det vållade tydligen inte någon större svårighet att ange vad culpa lata var, grovt åsidosättande av aktsamhetskrav; vanligen menas en över alla gränser gående vårdslöshet men även något mindre snäva avgräns158
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=