Stig Jägerskiöld culpa-ansvaret har likväl överdrivits av nutida författare, som förlorat det rätta perspektivet på en rättsutveckling, sominletts sekler före 0rsted.^® 156 4. Cjilpa-principen och dess precisering i svensk rättspraxis Är det sålunda lätt att påvisa culpa-principen i vår juridiska doktrin, är uppgiften svårare att ange dess vikt i rättspraxis. När sentida författare vid olika tillfällen observerat ett starkt romerskrättsligt inflytande i 1600-talets juridiska litteratur, har de gärna bestritt, att samma förhållande förelegat i rättspraxis. Man har fäst avseende vid de naturrättsliga författarnas påståenden, att svensk rätt ej byggde på romersk, utan på förnuftets regler. Framförallt har man stått under inflytande av den svenska nationalromantiska historiska skolan, där man överdrivit den betydelse, som inhemsk rätt haft. Detta har sin motsvarighet i tysk forskning. Till dessa ideologiska skäl att bestrida den romerska rättens betydelse komobenägenheten att arbeta igenomdet föreliggande rättsfallsmaterialet, onekligen en tung arbetsuppgift. Björling förklarar det t.ex. ogörligt att utreda vissa culpa-principers utveckling i vår rätt: »De för vår kännedom om 1600-talets rättspraxis så värdefulla Beckiusska prejudikatssamlingarna i riksarkivet omfatta icke köpmålabalken»; härmed har denne forskare nöjt sig (NJA II, 1900 nr 5, s. 16). Gör man sig mödan att undersöka svensk överrättspraxis från 1614 — då Svea hovrätt började sin verksamhet — och framåt i tiden, skall man emellertid finna, att culpa-grundsatsen där spelat samma och lika stor roll som i tidens läroböcker. Culpa-principen är redan —liksom på kontinenten —en allmän norm för reglering av skadestånd såväl i som utanför kontraktsförhållanden. Sådan möter den i vår rättspraxis i varje fall alltifrån tidigt 1600-tal. Det är vållande till skada, som föranleder ersättningsplikt. I överensstämmelse med den justinianska rätten var culpa-principen den dominerande skadeståndsnormen. I målet Brita Andersdotter ./. Nils Eriksson angående skada av djur — vartill vi får tillfälle återkomma i annat sammanhang — förklarade den 6 juli 1648 kärandens ombud:-'* »Så uti Guds som världslig lag är stadgat och statuerat att, enär ena människan den andra icke allenast av ondska och illvilja någon skada tillfogar, utan ock när någon skada sker genom en annans försummelse och vanvårdning, så bör ju den, igenom vilken skadan sker, därför straffas och skadan den andra refunderas» (LC98:1; CR för år 1648 saknas). Lundstedt; Culpa-regeln (1935) s. 31. Grundlinjer i skadeståndsrätten. 1. Petrus Häll. Omdenne se Jägerskiöld: Svea hovrätt 1654—1734. Citat från otryckt svenskt material har normaliserats. “6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=