Omculpa-ansvaret 155 Ersättningsplikten uttryckes generellt: »Skulle någon ägendom warda förderfwad, bör then som thertill warit wållande eller skademannen . . . betala skadan: ty then sitt mist bör på alt sätt ställas skadelös». (Jurisprudentia civilis s. 120). Men, frågar Nehrman-Ehrenstråle s. 152, »hwem (har) thertil wållande warit och huruwida damnum honom tilräknas kan eller ey? Är äfwen thet, som så mycket twistas om». När han skall ge ett svar härpå undantar han först fall av casus: »All skada, som timmar af blott olycka och oförmodeligit tilfälle, ther ey kommer annars åthgiärd i, bör ingen tilräknas, utan skadan blir ägarens Ett strängare ansvar gäller dock vid mora, »då skadan honom tilräknas kan, så at han måste ärsättia alla omkostningar, som medelst hans olagliga drögsmåhl förorsakas». »Culpa, wangiömmo eller försummelse är», fortsätter Nehrman, »när någon emot sin wilja af oachtsamhet tilfogar en annan skada på thes ägendom . . . Thet består uti then flijts och achtsamhets efftersättiande, som man bort bruka», oberoende av straffansvar. En skillnad mot den romerskrättsliga traditionen kommer fram vid preciseringen av aktsamhetskravet: »I anseende thertil, hafwa the Romerske Lagkloke fördelt culpam in latam, levern & levissimam». Men Nehrman följer den naturrättsliga doktrin, som nu riktade sig mot beroendet av den romerska rätten: »Hwarken Distinctionen, ey heller the therwid lemnade Reglor, passa sig med wårt lagwäsende». I stället sätter Nehrman-Ehrenstråle andra satser: Vår lag, förklarar förf., följer »then naturliga lagens föreskrifft, hwilken uti the sysslor . . . then man, utan förut betingad wedergiällning, sig åtager, liusligen stadgar, at samma försorg, som man har om sin ägendom, samma wårdnad bör man ock draga om en annans, til mehra är man ey skyldig . . .» Men det är här den romerska quam suis-grundsatsen, som blivit en generell culpa-princip. Undantag gäller emellertid i två fall. Det ena avser »syslor, som någon har enskylt nytta af». Här möter man utilitets-grundsatsen. Det andra fallet beror av avtal. Allt romersk rätt. Ifråga om gynnande avtal gäller nämligen en strängare ersättningsplikt. Avtalspart blir, säger han, »förplichtad til större flijt, försichtighet och omwårdnad, än han eljest brukar uti sina egna saker». Vid olika tillfällen betonar Nehrman, att skada som avsiktligt eller genom vållande tillfogats, skall ersättas oavsett uttryckligt lagstöd (Anmärkningar s. 24 ff.; Jurisprudentia criminalis s. 85). Senare svensk doktrin lämnar ej heller culpa-principens fasta grund. I vårt land hyllas den av Tengwall i Twistemåls Lagfarenheten (2 uppl. 1802) liksom av Schrevelius i hans Civilrätt. För denna doktrin har 0rsteds ståndpunktstagande varit av betydelse, då han riktade sig mot några yttringar av den sena naturrättens skuldlära. Hans betydelse för ».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=