Stig Jägerskiöld 154 förtroendet, att godtrogenhet alls icke länder någon till skadeståndsskyldighet.» (Cit. efter Axel Nelsons översättning av Stiernhööks De jure Sueonum gothorumque, i korrektur). Cl. Kloot ansluter i Then Lagfarenheetz Spegel (1676) nära till samma culpa-lära. Cl. Rålamb ger i Observationes juris practicae (1679) en redogörelse för culpa som grund för ansvar (s. 156). Han redogör för dolus, culpa och casus: »All then skada och affsaknad som skeer, och man uthi Contracter skal swara, tilkommer uthaff trenne händelser. The första kallas Dolus malus: under hwilken begripes all falskheet och illfundighet, som kan brukas then andra at förleda och bedraga. Thet Andre slaget är Culpa eller eens wållande, hwilket som uthi störste och grofwaste försummelse, kallas Lata culpa, som är, intet förstå at skiöta, thet hwar man förstår och achtar. 2. Ringare försummelse Culpa levis, som är, när man icke är så achtsam anten om eens annans, eller om sitt egit, som i gemeen en flijtig Hwsman om sin egendom plägar wara.^^ 3. Är thet ringaste förseende Levissima, när man icke brukar then störste achtsamheet som en Hwsman någon tijdh kan bruka, så at man icke alt thet hindrar som igenom mennisklig snällheet och förstånd någon tijdh woro til at hindra. Thet sidste och Tridie är, oförmodeligh händelse, under hwilken förstås all then olycko och öfwerwåld som en menniskia icke förmå hindra och emotstå,^^ uthan är såsom fatal och öde. Til thesse händelser och wållande är man icke lijka uti alle Contraeter förbunden, uthan i then ene mera, then andra mindre». I några andra sammanhang redovisar Rålamb för de olika culpagraderna. Vid skildringar av lån säger han sålunda: »Wanrökt, thet är lata culpa, försumilsum culpa levis». Culpa levissima står casus nära (s. 178 f.) Den romerska culpa-principen har klart godtagits i vårt land i 1600talets läroböcker. Den naturrättsliga doktrin, som följde, innebär ingen skillnad ifråga om den stora principen, att ansvar gäller vid och begränsas av culpa, som — i skiftande omfattning — är skadeståndsskyldighetens grund. David Nehrman-Ehrenstråle stod visserligen i beroende av Thomasius, vars kritik av romarrätten han godtagit; liksom denne gjorde för tysk del ville Nehrman för den svenska rätten hävda ett nationellt ratts oberoende och en stolt egen tradition. Men när han redogör för skadeståndsrätten är det likväl culpa-läran, som är förhärskande. I Jurisprudentia civilis (1729) och i Anmärckningar til Jurisprudentiam civilem (1746) anknyter han skadeståndsplikten till vållande. 23 =Diligentia quam suis rebus. 24 =vis major cui resisti non potuit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=