OmCULPa-ansvaret 153 Johannes Loccenius —den i Holland utbildade juristen, som i många år lärde ungdom i Uppsala juridik och därmed påverkat generationer domare, advokater och ämbetsmän — återger i Synopsis juris regler om culpa ansvar. Han gör det såväl i samband med sin redovisning för civilrättsliga institut som vid analys av straffrättsliga frågeställningar. Den av romersk rätt starkt påverkade Johan Olofsson Stiernhöök anknyter likaså till culpa-begrepp (1672). Sakförhållandet framgår särskilt tydligt vid hans analys av ansvarsförhållanden i olika avtalstyper, såsom commodatum, depositum och tutela. »Angående försträckning, lån och inlagsfä erbjuda våra lagar få skiljaktigheter från den romerska civillagen och innehålla över huvud taget föga, blott att en arrendator, låntagare och emottagare av inlagsfä skall vara skyldig att svara för doluSy culpa levis och lata, men icke (som icke heller hade varit billigt) för vis major’, firi ofäfle skal ey warda.» »Man utsträcker emellertid vis major något längre, icke blott till det, som det icke stått i vår makt att undgå, såsom översvämning, mordbrand, fiendens invasion och plundring, utan även till det, som svårligen kan förebyggas såsom, då det gäller den anförtrodda boskapen, eldsvåda, rån, björn, smitta, blixtslag osv». Men, fortsätter Stiernhöök sin skildring, »vid depositum (inlagdzfää enligt vår lag) förelåg även (ansvar för) vis major.» Stiernhöök anför härutinnan Äldre västgötalagen Rättlösabalken kap. 13: »Lägger en man in sitt gods till förvar hos en annan, då må det godset icke förloras av den som tager emot, vare sig genom stöld eller rån» (E. Wesséns övers. 1946). Därefter fortsätter han: »Då detta nu för tiden även iakttages ifråga om myndlingars gods, anförtro depositionsmottagarna för att undgå denna risk oftast godset åt kyrkornas förvar,*^® som om dessa vore de för dylika händelser säkrast skyddade. Senare lagar medgiva emellertid det undantaget, att depositionsmottagaren icke är skyldig att ersätta godset, om han kan bevisa, att hans egna ägodelar också gått förlorade t.ex. genom mordbrand eller stöld. Våra lagar presumera dolus, om icke de samtidigt gå förlorade, vilket emellertid icke gällt enligt romersk och sachsisk rätt. Utan hinder därav godtas emellertid depositionsmottagarens bevisföring: han är icke ansvarig för culpa,-- slapphet eller vårdslöshet, då hans vårdnad är kostnadsfri Vi hava däremot tagit så stor hänsyn till Jfr S. Jägerskiöld: Johan Stiernhöök och den romerska rätten, Rättshistoriska studier utg. av Institutet för rättshistorisk forskning Bd 4. Stiernhöök anför här Äldre Västgötalagen, Förnämesbalken kap. 6. »Ofaefli» betyder enligt E. Wesséns övers, av lagen vis major. ^ Jfr emellertid Svea hovrätts bedömning, nedan s. 174. Den här åsyftade bevisregeln är emellertid äldre än Stiernhöök antagit, se nedan s. 162, 194. Jfr E. Wesséns kommentar. Om denna utilitetsprincip se ovan s. 149 och nedan s. 161.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=