Stig Jägerskiöld Den romerska rätten lämnade sålunda i arv till senare generationer inte endast culpa-principen utan även ett stort antal normer för dess tilllämpning i skilda lägen. Olika överväganden om rättvisa och ändamålsenlighet hade under sekler påverkat rättsutvecklingen i det stora romerska väldet. Corpus juris civilis återger brottstycken av detta material. De var ej lätta att sammanfoga till ett enhetligt normsystem. Det fanns tvärtom i Corpus juris möjlighet att motivera tämligen vitt skilda aktsamhetskrav att ställas på individerna. Till de romerska juristernas största bidrag till rättens utveckling har ansetts höra principen, att ingen skall svara för en skada, som han ej varit skuld till — dolöst eller culpöst. Grundsatsen har uppenbart motsvarat människors rättfärdighetskänsla. Den rymde dessutom betydelsefulla möjligheter att ta hänsyn till samhällets, näringslivets och individernas rimliga behov av handlingsfrihet utan risk för alltför vittgående ersättningsplikter; det var en synpunkt, som särskilt underströks av Ihering under hans liberala period. Den tysk-romerska rätten fullföljde härvid en justiniansk utveckling och lät culpa-principen bli än mer dominerande. Olägenheten med culpa-ansvaret är, som väl känt är, att skyddsbehov mången gång måste lämnas obeaktade. Detta har frestat till culpa-fiktioner. Med den romerska rättens inflytande i medeltidens och renässansens Europa kom även culpa-regeln att utvecklas. Juristerna kände sig visserligen bundna av satserna i Corpus juris. Under deras tryck övervanns i många fall principer, som vanligen uppfattas som uttryck för ett mera primitivt rättstänkande, där skadestånd direkt knytes vid gärningen utan hänsyn till gärningsmannens avsikter. Det är emellertid uppenbart, att de lärda juristerna, trots det starka beroendet av Corpus juris, ofta mäktade anpassa dess regler till senare tiders förhållanden. Tydligen utan att vara medvetna härom utvecklade de regelsystemet. Sålunda kom på skadeståndsrättens område även ideellt skadestånd att godtas, sakskadeområdet vidgades, ren förmögenhetsskada ersattes och skadeståndets straffrättsliga karaktär mildrades. Följden blev, att culpa-principen — ehuru alltjämt byggd på Lex Aquilia — framstod som en allmän norm rörande skadestånd vid vållande. Olika romerska aktioner kom härvid även att smälta samman med actio Legis Aquiliae. I åtskilliga fall skärptes kraven på aktsamhet. Men doktrinen var inte enhetlig. Ifråga om mandatum ställde sålunda flertalet holländska jurister endast krav på culpa levis. Andra författare förordade ansvar även för culpa levissima. Vid förmynderskap ställdes vanligen krav på culpa levissima, liksomvid commodatum(saklånet). 150 “ Se härom närmare sammanställningen i Horst Kaufmann: Rezeption und Usus
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=