Omculpa-ansvaret 147 tydde dock motsatsen. Klart är nu att en avsevärd reception ägt rum.^ Att denna omfattat även culpa-principen och en på denna byggd skadeståndsrätt skall nedan visas. 2. Culpa-ansvar i romersk rätt Skadeståndsskyldighetens innebörd hör till rättsordningens svåraste problem. Den är ock av central betydelse. Skall ersättningsplikten knytas vid skadan allena — »Erfolgshaftung» — eller bero av gärningsmannens avsiktliga eller vårdslösa handlande (dolus eller culpa)? I så fall utgår inte normalt ersättning vid olycka, casus; undantagsvis kan dock annat ha stadgats eller avtalats. Debatten om skadeståndsskyldigheten har i sekler präglats av romerskrättslig tradition. Den har aldrig avstannat och är idag kanske mera intensiv än någonsin. Culpa-principen härleds från Lex Aquilia. Denna medgav en straffrättslig aktion »de damno injuria dato».® Olyckshändelse, casus, medförde däremot vanligen ej ersättningsskyldighet — »Casus a nemine praestatur». Enligt den äldsta avfattningen av Lex Aquilia gällde ansvaret endast sakskada. Därvid avsågs blott sådan skada, som —enligt ett senare uttryckssätt — vållats av kropp mot kropp, corpore corpori. Med tiden vidgades dock den skadeståndsrättsliga regleringen avsevärt. Lex Aquilia ansågs medge ersättning även för kroppsskada (när fråga var om en fri man). Genom andra utvidgningar — »actio Legis Aquiliae utilis» eller »in factum» — kunde skadestånd utdömas i avtalsrättsliga sammanhang. Jfr I 4.3. Ursprungligen gällde ansvaret enligt Lex Aquilia endast positivt handlande, »culpa in faciendo» eller »committendo». Men med tiden berättigade även underlåtenhet, som vållat skada, till ersättning »culpa in ommittendo». Länge kom dock detta ansvar att vara i vissa hänseenden mera begränsat än vid aktivt handlande. Såsom culpa betecknades även bristfälligt val av anställd, medhjälpare eller ombud, »culpa in eligendo», liksom brist i tillsyn av och anvisning till denne (»culpa in inspiciendo vel instruendo»). ® Jag får hänvisa till mina arbeten, Studier rörande receptionen av främmande rätt under den yngre landslagens tid och Handelsbalkens utländska källor. Min uppgift var att påvisa domarnas nära beroende av Corpus juris, ej att på alla punkter analysera den kontinentala doktrinens skiftningar. — På enahanda sätt har receptionsstudier vanligen utförts — av förklarliga skäl. Jfr Helmut Going; Die Rezeption des Römischen Rechts in Frankfurt am Main (1962). * Allmänt om Lex Aquilia se G. Rotondi: Dalla lex Aquilia all art. 1151 Codice civile (Scritti giuridici 2, 1922); J. B. Thayer: Lex Aquilia (1929). I svensk doktrin märkes J. Thyrén: Culpa legis Aquiliae (1893); E. V. Nordling: Föreläsningar i svensk civilrätt (1882) s. 197 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=