J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» olika händelse mest passande straffpunct, torde så mycket mindre kunna anses för något nytt och oerhördt förtroende till hans insigter och oväldighet, som detta, nästan i hvartenda fall, förekommer i engelska lagstiftningen, hvilken jag ännu alldrig märkt vara klandrad, för det den icke lagt tillräckliga band på domaremakten. — 141 Mera har jag icke att säga, om grunderna för straffmätningen. Jag vill tillägga några ord, om beskaffenheten af sjelfva straffen. Af hvad jag förut yttrat, om angelägenheten af att låta det återupptagande i staten, som föregår vid straffets verkställande, beredas genom försöket att sätta den brottslige i förbättradt skick; är det en följd, att jag håller förbättringsanstalter för de enda verkliga och afsigtsmätiga straff. Fängelser med denna syftning blifva derföre oundgängliga, om straffinrättningen möjligen skall kunna nå sitt ändamål. — Också lär väl ingen nu mera bestrida, att förbättringsfängelse bör, såsom straff, användas; men frågan är, huruvida andra kroppsstraff derigenom stå alldeles att undvika. — Hvad det hittills brukliga fängelse vid vatten och bröd angår, så är det i sig sjelft icke annat, än ett hårdare fängelse; men en hårdhet, som inskränker lifsuppehället under det ytterst nödvändiga, öfvergår till omensklighet och förmår således alldrig utträtta något godt. Antingen måste den illuderas — och detta ingifver förakt för lagen; eller ock blir den fängslade till sin helsa förstörd. Man göres då onyttig för staten, och straffets ändamål med hans återupptagande förfelas. En sträng måttlighet bör råda i fängelserna; men längre må man icke eller gå. — Spöstraffet åter har den dubbla förderfligheten, att försämra en menniska till dess både yttre och inre värde. Det måste vara en ovanligt stark kropp, som, utan skada, kan tåla detta straff, i någon af de större qvantiteterna; och huru djupt det hos hvar och en sårar känslan af menniska och medborgare, behöver ej beskrifvas. Det är en lemning från ett folks första uppstigande ur det råa barbariet, der halfmenniskan kräfde djuriska medel för att styras; — ty för en fri och odlad personlighet är väl ingenting mera motbjudande, än att se ett förnuftsväsende, genom ett så vederstyggligen kroppsligt medel, som hudflängning, återföras till den åsidosatta tanken på uppfyllandet av sin bestämmelse. För öfrigt och utom det, att spöstraffet alltid försämrar, i stället för att förbättra, hvilken enda egenskap är nog att göra det odugligt; har det jemväl den betydliga olägenheten, att det blir helt och hållet otillräckligt för den, som en gång, oskadad, gjort försöket att det utstå. En sådan låter ej längre skrämma sig med spö; ty han vet, att hans kropp uthärdar straffet; och all heder har den förra hudstrykningen redan afklädt honom. Följaktligen går afsigten med detta straff förlorad, just på de råa och grofva sinnen, till hvilka det skulle tyckas vara närmast användbart. De upphöra ej att föröfva brott, så länge de äga friheten qvar; och fängelse måste ändå blifva slutliga utvägen att hämma deras obändighet, sedan man försummat de anstalter, som förut bort tjena till deras förbättring. Jag har sjelf haft under min behandling brottslingar, som skridit till bekännelse och underkastat sig spöstraff, så snart deras införande till allmänt fängelse kommit ifråga. En låg och förderfvad natur väljer heldre den hastiga öfvergången af ett hårdt lidande, än den mera varaktigt plågsamma inskränkning, hvarigenom den sättes ur stånd att på längre tid följa sina tygellösa böjelser. —
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=