Nils Jareborg vara vunnen; men huru skulle det kunna väntas, att han ingen gång misstoge sig? — Och om han till och med förmådde undvika förvillelser i sjelfva sin beräkning, är det likwäl ofelbart, att straffhotet äger helt olika verkan på menniskor af skiljaktiga lynnen och bildningsgrader, då deremot lagen måste vara en för alla. Att brott någongång skola föröfvas, kan följaktligen säkert nog förutses. Då inträffar strafflagens andra ändamål — det, att, med hotets bringande i fullbordan återförena en fiendtlig medborgare med staten; men skall denna återförening blifva af något värde både för staten och för den affallna medborgaren, så måste, derest den senates brottslighet ej varit af den ringhet, att den ej bör räknas honom till förnedring eller försämring, han genom straffet, så tillsägande, renas, för att, i förbättradt skick, återställas till staten. Åt detta mål bör derföre hela strafflagen hafva sin syftning; men som äfven ett sådant åsyfte möjligtvis kan förfelas; och den person, på hvilken ett straffhot måst gå i fullbordan, just genom behofvet deraf, visat, att detta hot var, för honom, otillräckligt; — är det nödigt, att ett nytt hot, större än det förra, för framtiden sättes mot hans brottsliga begär, så vida staten skall kunna med skäl påräkna, att han icke efteråt, lika som förut, låter samma begär besegra sig. — Från det föregående slutar jag, att lagstiftaren bör börja med användandet af de lindrigaste medel, som kunna förmodas svara mot ändamålet att motverka retelsen till brott: att dessa medel böra mer och mer skärpas, med hvarje gång brottet af en person förnyas; men att de likväl alltid böra hafva för afsigt att förbättra honom, så länge staten icke oåterkalleligen förklarat sig ej vilja vidare upptaga honom till medlem. Detta förklarande sker endast genom hans totala bortrödjande ur sinneverlden, hvilket, såsom jag ofvanföre anmärkt, icke rätteligen utgör ett straff, utan innefattar verkställigheten af statens, genom strafflagens kungjorda, beslut, att låta en sådan brottsling behandlas, i egenskap af fiende, efter naturtillståndets strängaste rätt. Händelser, för hvilka staten på detta sätt utstöter en menniska ur hela den verld, hvari hans verksamhet skulle yttra sig, måste vara sällsynta. De kunna ej inträffa oftare, än när någon antingen tagit steg omedelbart till sjelfva statens upplösning eller förderf, eller ock uppsåtligen beröfvat en annan lifvet. Mot den, som varit i stånd att begå dessa brott, har staten skäl att icke anse sig och sina medborgare fullkomligt säkra, förrän han blifvit alldeles utrotad ur sitt slägte. — Wid staffets bestämmande för andra brott, synes lagstiftaren i synnerhet hafva att fästa sin uppmärksamhet på den högsta graden af hvart särskildt slag. Har han utdelat ett straff, som han kan räkna lämpligt för denna första grad, så är det mindre svårt att derifrån nedstiga till alla de öfriga, i hvilka samma dass utgrenar sig. Än en gång erindrar jag, att jag tror det tillhöra ett ordentligt lagsysteme, att straffet alltid ökar, så ofta ett brott itereras; och slutligen hemställer jag, om icke det vore tjenligt, att hvarje straff icke ovilkorligt utsattes till så eller så mycket, utan att det lemnades åt domarens pröfning att mäta beloppet efter omständigheterna, inom vissa utstakade gränser. Derigenom kunde bestraffningen närmare lämpas efter de mångfaldigt olika modificationer, som beständigt omvexla, vid särskilda händelser af enahanda brott. Jag väntar visst här det vanliga inkastet, om faran af domarens utvidgade pröfningsrätt; och jag försäkrar, att ingen mindre älskar att se den obehörigen utsträckt, än just jag; men jag kan ej frukta en pröfning, som vore bunden inom skranker, dem lagen tydligen upprest: Jag bäfvar endast för det godtycke, som kan sjelfmyndigt skapa till brott handlingar, på hvilka lagen ej tryckt stämplen af straffbarhet. —Att från ett gifvet belopp, till ett annat, låta domaren afväga den, för hvarje 140
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=