J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» lyckats någon, att uppgifva bestämda och säkra proportioner för straffmätningen, lär ännu vara oafgjort. — Man har i synnerhet talat, om brottslingens rätt, att ej blifva behandlad strängare, än hans gerning förtjenat; och man har, på skiljaktiga vägar, bemödat sig att utfinna gränser för detta förtjenande. — Somliga hafva sökt måttet för brottens storlek i den skada, de tillfogat samhället eller enskilda; — Men denna skada är ofta högst svår, om icke omöjlig att beräkna. Det ges till och med gerningar, som allsingen skada orsakat, men, det oaktadt, måste straffas, emedan de äro verkliga brott, fast utgången ej svarat mot förbrytarens afsigt — till exempel, en giftblandning, som genast blifvit motverkad. — Andra åter hafva velat afväga straffen efter något, som de kallat brottens natur-, och detta är riktigt, så länge man håller sig vid brott af samma slag; men ernar man jemföra brott av alldeles olika beskaffenhet, så gäller otvivelaktigt den mathematiska satsen, att emellan storheter af särskilda slag, ingen proportion äger rum. Eller hvilken grad, till exempel, af ingrepp i äganderätten är, ejter sin natur, ovedersägligt jemförlig med ett brott mot allmän frid? — Jag skrifver med flit ovedersägligt, ty jag föreställer mig, att om en person trodde sig hafva upptäckt en sådan jemförelse, skulle en annan, med lika mycket skäl, kunna göra den stridig. Den beror då på hvars och ens subjectiva öfvertygelse eller antagande. — För min del återvänder jag till den grund, hvarifrån jag utgått, vid begynnandet af detta mitt försök. Der tycker jag mig skönja en ståndpunct, från hvilken förevarande ämne skulle kunna närmare öfverses. Jag har construerat strafflagen, såsom en inskränkning af naturtillståndets obegränsade tvångsmakt mot fiendtliga angrepp. En makt, som inskränker sig, visar just, genom sjelfva denna sin handling, att den icke vill gå så långt, den möjligtvis kunnat, om den fortfarit att vara obunden. När, genom utstakandet af ett straff, lagen förutsäger, vid hvad punct den, dessförinnan obestämda tvångsrätten, i ett sådant fall, skall upphöra, är det klart, att en öfverträdare af denna lag icke kan klaga öfver dess hårdhet, emedan tvångsmakten hade varit obehindrad att träffa honom än härdare, om den icke sjelf inskränkt sig; men deraf, att lagbrytaren för sin del, sedan han upplöst samfundsbandet och gjort sig till statens fiende, icke har anspråk på någon skonsamhet, följer icke, att staten å sin sida må lemna åt slumpen eller blotta infallet att mäta de straff, lagarna skola påbjuda. — Allt straff måste äga ett ändamål. — Så snart det är ansedt vara hunnet, bör statens åtgerd hvila. Derutöfver blefve den afsigtslös —det vill säga —stridande tvärtemot idéen af samhälle, som är, att led hvarje kraft till sitt gifna mål. — Nu är, enligt hvad jag förut antagit, första ändamålet af en strafflag, att genom hotet af ett bestämdt lidande, motväga retelsen till ett ingrepp i samhällsordningen. Måttstocken för de straff, som utstakas, torde således svårligen vara att söka annorstädes, än i lagstiftarens begrepp, om höjden af den retelse, han i hvarje särskild händelse har att qväfva. Just af de missvisningar, detta begrepp är underkastadt, härflyta de fel, som för en stigande upplysning ej sällan röja sig i den föregångna tidens lagstiftningar; men fullkomligheten lär väl sent eller alldrig ernås. — Frågan måtte egentligen vara om att närma sig dit, så mycket tiden, i hvilken man lefver, det ljus, hvartill man i denna gifna tid mäktat framtränga och den allmänna odlingspunct, på hvilken staten, hvars lagar skola stiftas, befinner sig, möjligen kunna tillåta. — Hotet till afskräckande från brott har jag sagt vara strafflagens första ändamål. Lyckades det lagstiftaren att riktigt beräkna detta hot, så borde afsigten 139
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=