Nils Jareborg 138 Tionde dassen —äre- och hederskränkning: 1° offentliga angifvelser, som gå å heder och ära, utan att kunna ledas i bevis. 25 mindre skymfande inför rätta (: Detta är ett lagbrott och bör således höra till allmänna strafflagen, men ej till rättegångsordningen:) 32 falska ryktens utspridande. 42 smädliga uttryck i allmänna lefnaden, om när- elt frånvarande person. 52 åtbörder, som utmärka uppenbart förakt. 62 förebråelser för brott, som blifvit straffade och ej vidare, efter lagen, medföra förlust af heder elt ära. Jag tviflar icke, att ju åtskilliga brott kunna i hvarje dass tilläggas dem, jag nu uppräknat; men det tillhör redactionen af sjelfva lagboken att, så vidt ske kan, uttänka alla de möjliga händelser och modificationer af brott, som ingå under de uppställda afdelningarna. — Mitt ändamål har hufvudsakligast varit att uppdraga de gränslinjer, inom hvilka hvart särskildt slag af brott må träffa sitt rätta rum. Om intet brott saknade en dass, hvarunder det, efter sin natur, kunde hänföras, hade jag vunnit hvad jag önskat. — Att få alla olika grader af brott specificerade, torde blifva nästan omöjligt. Jag ville derföre våga ett förslag; men jag vet knappt, om jag tör nämna det: Så paradoxt fruktar jag, att det synes. — Skulle det icke kunna låta sig göra, att, vid slutet af hvarje dass, intages en .§., hvari det stadgades, att om ett brott beginges, hvilket väl icke tydligen funnes uppräknadt bland de förut i dassen anteknade, men vore uppenbart af enahanda art med dem, det borde så eller så straffas, alltid något under den nästföregående lägsta graden? — Detta motsäger ej hvad jag ofvan anfört, om nödvändigheten att hafva alla brott, som skola straffas, gifna i lagen; ty här är icke ett brott, som lagen ej känner, utan ett, som till sjelfva slaget, ligger inbegripet under den fastställda hufvuddassen, ehuru den form eller grad, hvari det, för den gången, uttryckt sig, ej kunnat af lagstiftaren föreses. — Någon våda i tillämpningen af ett sådant stadgande vore icke eller att befara, då domaren ej hade vidsträcktare pröfningsrätt, än endast, om brottet tillhörde den eller den dassen i lagen, hvilket han i hvarje annat förekommande fall alltid måste afgöra. — Jag har medgifvit, att detta förslag kan förkastas, såsom ovanligt och besynnerligt; men jag har mången gång erfarit, huru förtrytsamt det är, att låta ett klart brott gå undan allt ansvar, i brist af lag; och jag undrar, om strafflagen någonsin kan vinna fullständighet, med hvad systematisk ordning, som helst, utan en så beskaffad föreskrift. — Under den classification, jag uppställt, påminner jag mig, att en händelse, som omförmäles i vår gamla brottsmålslag, icke gerna kan erhålla någon plats, — jag menar sjelfmord. Då likwäl denna händelse icke, till sin fördömlighet, utmärkes annorlunda, än genom vägrad begrafning med kyrkans vanliga ceremonier; och då skälen för sådant vägrande följaktligen tillkomma kyrkans embetsmän att pröfva; anser jag det ämnet böra, från strafflagen öfverflyttas till kyrkoordningen och lemnas åt pastorernas behandling, i öfverläggning med församlingarnas kyrkoråd. — Efter brottens classification, har man att öfverväga grunderna för deras bestraffning. I denna del är visserligen ganska mycket skrifvet; men huruvida det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=