Nils Jareborg Möjligtvis torde det blifva nödigt, att i ett utgående lagverk, första dassen utgjordes af de brott, jag upptagit i den andra. — Allmänheten skulle kanske stötas, om den, utan att kunna fatta rätta grunden dertill, såge religions och helgedomsbrotten nedflyttade från det rum, de tillförene haft i vår lagbok; — men i sjelfva constructionen af de yttre strafflagarna tror jag, att dessa brott icke kunna ställas framföre dem, som omedelbart verka mot staten, oaktadt religionen, för sig sjelf och i sitt inre väsende, visserligen går högre, än all stat. Mot classernas ordning kan, ur en annan synpunct, anmärkas, att enskilda säkerhetens bevarande skulle föregå vårdandet af vilkoren för fortskridandet till den högre odling, som omtalas i andra och tredje classerna. Det wore ock lätt att ombyta denna ordning; ty hufvudgrunderna för sjelfva classificationen rubbas ej deraf; men för min del har jag trott staten, så snart den fått sitt eget bestånd försäkradt mot omedelbara ingrepp, böra vända sin omtanka på de idéer, för hvilka den constituerat sig till stat och på hvilkas realiserande alla dess krafter måste riktas, derest staten icke skall alldeles förfela sitt syftemål; och då, i en strafflag, det tillhör staten att, med negativa föreskrifter, visa sig hafva rätt fattat denna sin högre och ideella syftning, har jag trott sådana föreskrifter lämpligast vara att uppställa näst efter dem, som angingo staten omedelbart. Sedan staten sålunda satt sig sjelf i säkerhet och under tillkännagifvet medvetande af det mål, hvartill den borde sträfva, sökt rödja ur vägen de stora och allmänna hinder, som skulle, genom sitt förderfliga inflytande på det hela, tillintetgöra sjelfva möjligheten af allt närmande till detta mål; har jag ansett de inskränktare eller speciella vilkoren för idéernas utförande först kunna komma i fråga. Med dessa vilkor förstår jag de individtiella förhållanden, som inträffa medborgare emellan och hvilka äga sitt enda värde just i den riktning, staten förmår gifva dem, till det högre och allmänna målet. — Jag har af dessa skäl velat låta strafflagens construction utveckla sig på ett sätt, som skulle leda till eftersinnande — huru staten först värjde sig från de anfall, som directe undergräfde dess bestånd; dernäst hämmade de oordningar, som indirecte, genom ett mer och mer sig kringspridande förakt för allt öfversinnligt och sedligt, hotade att förqväfva de livskrafter, från hvilka staten skulle hemta förmågan att verka för sitt syftemål; och sedermera, från dessa allmänna hänsigter på bibehållandet af sitt sjelfbestånd och sin lifsprincipe, nedsteg att dela sin omsorg till den mångfaldiga individualiteten; — Huru den enskilda medborgaren då i början fanns i behof af skydd endast inom en trång krets — den husliga: —Huru han derefter, vid åtankan af möjligheten att utgå ur denna krets och att råka i collision med sina likar, påkallade statens försvar, för allmän tro och redlighet-, —Huru han vidare, när han tog verkligt steg till utträdande ur sitt enskilda samfund, fordrade samma frid, som han derinom njutit, jemväl på den väg, han hade att vandra och i de förrättningar, som voro honom heliga; — Huru han omsider, efter att hafva sammanstött med andra, kände sig alltid och allestädes tarfva säkerhet mot deras ingrepp på hans person och egendom; — Huru kan stundom, öfverrumplad af nidingens lönliga anfall och försåtliga feghet, blef föremål för statens ännu kraftigare omvårdnad; — och slutligen, huru hos honom bildade sig ett anspråk äfven på hans medborgares inre aktning och välvilja, så länge han ej bevisligen förverkat rättigheten dertill. Så hade jag tänkt att utveckla de allmänna och enskilda förhållanden i staten. Jag vet icke, om jag deri lyckats, eller om denna utveckling varit grundad på en riktig åsikt. — 134
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=