Nils Jareborg universiteten, hovrätterna och högsta domstolen. Kommittén yttrade sig i en omgång med stor utförlighet över anmärkningarna år 1834. 1839 avgav kommittén sitt slutliga förslag (med mindre ändringar jämfört med 1832 års förslag). 1841 tillsattes en lagberedning (den s.k. gamla lagberedningen) med uppgift att överarbeta lagkommitténs förslag. Richert avböjde att deltaga i denna. Detta hade delvis sin grund i personliga motsättningar med en av lagberedningens ledamöter. Han var inte heller väl sedd av Carl XIV Johan. Richert hade alltsedan 1820-talet varit politiskt verksam i det liberala lägret genom ett skriftställarskap, som gjort honom till en av den svenska liberalismens lärofäder (trots att han stod utanför ständer och administration). Sedan Oscar I — som Richert för övrigt hade undervisat — tillträtt tronen insattes emellertid Richert i (den s.k. förstärkta) lagberedningen. Detta skedde märkligt nog efter det att lagberedningen själv ansåg sig ha slutfört arbetet. Richert hade ett påtagligt inflytande på det samma år förslaget. Proposition om antagande härav avgavs till de två närmast följande riksdagarna, men propositionerna vann ej gillande. Under åren 1845—1851 arbetade Richert i (nya) lagberedningen med förslag till civillag och rättegångsordning. Från och med riksdagen 1853—1854 slog man in på de partiella reformernas väg och 1864 förelåg äntligen en ny strafflag. Denna produkt av främst Richerts lagstiftarmöda var givetvis ytterst välkommen, men det kan knappast förnekas att lagkommitténs förslag hade högre kvalitet. Richert avled 1864 och hann således uppleva strafflagens tillkomst. (När lagutskottet 1863 slutat sin prövning av strafflagsförslaget avsände dess ledamöter och kansli ett telegram till Richert med lydelsen: »Efter fulländad granskning af strafflagsförslaget nedlägga utskottets ledamöter härmed för Johan Gabriel Richert en gärd af sin högaktning».) Redan 1821 hade Richert utnämnts till ordinarie häradshövding i Kalmar län, vilken tjänst han 1822 fick byta mot en i Skaraborgs län. Under tiden fram till 1851 kunde han på grund av sina lagstiftningsuppdrag endast under korta perioder upprätthålla sin domartjänst. Trots att hans verksamhet både som lagstiftare och som politiker var mycket uppmärksammad höll han sig egendomligt tillbakadragen. Han var mer en rättslärd än en handlingsmänniska. Han ställde sig kallsinnig till varje erbjudande att byta ut sin position, där han hade handlingsfrihet och tillfälle till lärda studier, mot en mera mäktig. Hade han velat kunde han ha blivit justitiestatsminister, justitieombudsman, justitieråd, justitieborgmästare i Göteborg eller juris professor i Lund. Hans brist på ärelystnad och fåfänga måste ha varit märklig. I straffrättsskipningens historia måste gränsen mellan medeltid och nyare tid sättas vid 1800-talet början. Ingen har gjort mer än Richert för att 128 1844 — avgivna straffbalks-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=