J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» dödsstraff som exekveras bara därför att staten måste skydda sig — en nödvärnsåtgärd — inte är något »straff».) När det gäller straffverkställigheten betonar Richert ensidigt förbättringssyftet och nämner ej oskadliggörande och individuell avskräckning som relevanta syften. På visst sätt fanns härvidlag en svensk tradition (dock ej i verkligheten) genom 25. domarregeln och Nehrmans framhävande av förbättringstanken. Richert kände säkert till Platons idéer på denna punkt och han hade antagligen läst Filangieri (denne blev dock ej översatt till svenska förrän åren närmast efter 1813). Även när det gäller utkastet till klassificering av brotten, där indelningsgrunden bestäms till skyddsobjektet, finns anledning att tro att Richert påverkats av Filangieri. (Samma tanke fanns dock hos bl.a. Montesquieu och Bentham.) Den relativa nedvärderingen av religlonsbrottens roll står i enlighet med upplysningsfilosofiens och Feuerbachs uppfattning. Latitudsystemet fanns bl.a. i bayerska strafflagen, men i avhandlingen hänvisar Richert till engelsk rätt. Han var uppenbarligen bekant med de moderna amerikanska fängelsereformerna. 127 Sedan Richert inträtt i lagkommittén kom det att dröja ganska länge innan man koncentrerat sysselsatte sig med kriminallagstiftning. Först efter det att 1826 års civillagsförslag var färdigställt kunde Zenius, Richert och den tredje arbetande ledamoten, advokatfiskalen Per Staaf, fullt ägna sig åt straffrätt. Resultatet blev 1832 års förslag till allmän kriminallag (en straffbalk och en rättegångsbalk för brottmål). Denna lagstiftningsprodukt tillhör de märkligaste i vår rättshistoria. Straffbalksförslaget ger uttryck för en stark strävan mot humanitet och för förstånd och förmåga att hämta det bästa ur samtida utländska lagar och lagförslag. Det skulle visa sig att det var alltför progressivt för att kunna upphöjas till lag. Det är oklart, omnågon av Zenius och Richert kan sättas före den andre, när det gäller att ha utövat inflytande på förslagets utformning. Klart är emellertid att Richert i allt väsentligt förblev trogen de idéer han propagerat för i sitt Försök och att dessa idéer låg till grund för straffbalksförslaget. Av kantiansk statsuppfattning hade kommittén dock inget behov och Richert tog uttryckligen avstånd från institutet borgerlig död. Idén om generalklausulartade brottsbeskrivningar försvann. Den negativa inställningen till dödsstraff motiverades med en annan tanke (som bl.a. Beccaria, Filangieri och Bentham uttryckt): dödsstraff kunde inte visas vara nödvändigt eller ändamålsenligt. (Kommittén betvivlade dock möjligheterna att helt avskaffa dödsstraff och uppställde därför i denna del två alternativa förslag.) Lagkommitténs förslag blev föremål för utförlig granskning främst av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=