Nils Jareborg riskerar straff blir det naturligt att lägga vikt vid den omedelbara avskräckningseffekten av straffverkställigheten. Har man en strafflag som ger god upplysning härom kommer omvänt den medelbara avskräckningen i centrum, medan det blir svårt att generellt lägga någon vikt vid avskräckning genom straffverkställighet. Den medelbara avskräckningen blir än mer framträdande, när lagen i sådant fall hotar med strängare straff än dem som i praktiken verkställs. Förutsättningarna var således bättre här än på kontinenten för att ta idén om medelbar avskräckning som tämligen självklar. I sammanhanget kan även erinras om Gustaf III:s yttrande vid justitiekonseljen den 17 oktober 1778 (då han bl.a. ville ha straffen för barnamord och en rad andra brott mildrade): »Kungl. Maj:t skulle önska, att dödsstraff väl vore i lagen synliga, om de kunde avskräcka från missgärningars begående, men att tillika därvid vore förenad en nästan oövervinnelig inskränkning mot deras verkställighet, ty att spara ett människoliv är en välgärning mot riket och mänskligheten.» En annan överensstämmelse mellan Richert och Feuerbach (och bayerska strafflagen) föreligger i idén om borgerlig död vid livstids frihetsstraff. Detta institut hade tidigare brukats under Louis XIV i Frankrike och även återupplivats under den franska revolutionens mest bestialiska period. Feuerbach hade tidigt intensivt studerat kantiansk filosofi och även om han sakligt sett med tiden kom att stå närmare upplysningsfilosofien förblev hans grundläggande statsuppfattning och hans språkbruk kantiansk(t). En parallell föreligger hos Richert. Under sitt år i Lund studerade han för den framstående kantianen J. P. Munthe. Dessa studier har satt tydliga spår i de tankar om statsbegreppet som inleder avhandlingen. Härledningen av legalitetsprincipen ur statsbegreppet är mer kantiansk än feuerbachsk. En idékrets i avhandlingen sammanfaller således med huvudpunkter i Feuerbachs straffrätt —även om det som sagt inte är givet att Richert då kände till Feuerbach. Dessa idéer balanseras av andra, som mer direkt präglas av upplysningsfilosofi, närmast av den senare, humanistiska och sekulariserade, typ, som i hög grad varit avgörande för Gustaf III:s blott i ringa mån framgångsrika reformsträvanden. Här är främst att notera den negativa och okantianska inställningen till dödsstraff. Richert hade av allt att döma tagit fasta på Beccarias uttalande, att verkställande av dödsstraff är en nations krigföring mot brottslingen (liknande talesätt finns bl.a. hos Filangieri). Han drog härav slutsatsen —som Zenius inte fann övertygande — att dödsstraff inte kan vara något verkligt straff. (Hela resonemanget finns hos Fichte; men Richert hade ju inte läst honom. Av intresse i sammanhanget är också att Feuerbach i sin utskällning av Kleinschrods förslag till strafflag för bl.a. Bayern hade uttalat, att ett 126
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=