J. G. Richerts »försök: om strafflagarna» Numera är han mest känd för sin lära omdet psykologiska tvånget (medelbar avskräckning genom hot om straff) och sitt —sakligt därav härledda —krav på upprätthållande av legalitetsprincipen, för vilken han präglade den berömda formuleringen: nulla poena sine lege — nulla poena sine crimine — nullum crimen sine poena legali. Den bayerska strafflagen blev förebild för flera tyska staters strafflagstiftning och så sent som 1886 — då den i Bayern ersatts av 1871 års alltyska Strafgesetzbuch — återuppstod den i formav Argentinas strafflag. Den komäven att bli en viktig källa under lagkommitténs arbete på ny kriminallagstiftning och enligt uppgift av Feuerbach översattes den till svenska av Ozenius (dvs. O. Zenius). Det är oklart, om Richert, när han skrev sitt Försök, kände till Feuerbachs idéer och var bekant med innehållet i den nyutkomna bayerska strafflagen. (Han kan knappast hemma i Västergötland ha haft tillgång till annat än en mycket begränsad mängd utländsk litteratur.) Hur som helst: hos Richert återfinner man både läran om medelbar avskräckning och betonandet av legalitetsprincipen. Dessa idéer kan han dock ha fått från annat håll än från Feuerbach. Upplysningsfilosofer såsom Montesquieu, Beccaria —som var mycket läst och även översatt till svenska — Bentham och Voltaire hade energiskt ställt krav på legalitet i straffrättsskipningen. Legalitetsprincipen hade upptagits i amerikanska och franska rättighetsförklaringar och blivit inskriven bl.a. i 1794 års preussiska Allgemeine Landrecht och i 1810 års franska Code pénal. (Det är intressant att Richert inte såg sitt förslag om generalklausulartade brottsbeskrivningar såsom stridande mot legalitetsprincipen; kravet på legalitet brukar ju fattas bl.a. så att brottsbeskrivningarna skall utformas med sådan bestämdhet att man med rimlig säkerhet kan förutse om en gärning kommer att bedömas som brottslig. Härav kan man sluta sig till att Richert åtminstone inte var påtagligt influerad av Montesquieus maktfördelningslära.) Vad gäller läran om medelbar avskräckning var Feuerbach visserligen den förste kriminalist som utvecklade en konsekvent lärobyggnad. Men han hade föregångare bland mindre kända tyska kriminalister och liknande idéer hade framförts av bl.a. Hobbes, Beccaria och Bentham. I Sverige fanns idén antydd i förarbetena till 1734 års lag och hos Nehrman. Det är att märka att Feuerbachs lära kunde framstå som en påtaglig nyhet endast mot bakgrunden av den barbariska kontinentala straffrättsskipning, i vilken strafflagen närmast hade funktionen att ge exempel på straffvärda handlingar och straffarter. I Sverige fanns däremot sedan 1734 en relativt fullständig strafflag — låt vara att den var reaktionär. Praxis avvek från vad som var stadgat huvudsakligen på det sättet att hovrätterna dömde till mildare straff än lagen stadgade (s.k. leuteration). Om strafflagen ger högst ofullständig upplysning om för vad man 125
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=