Johan Gabriel Richerts »Försök; Om Strafflagarna» (1813) Med en inledning av Docent Nils Jareborg Skall någon nämnas som Sveriges främste jurist under förra delen av 1800-talet torde Johan Gabriel Richert framstå som det naturliga valet. Richerts verksamhet har ingående skildrats av Karl Warburg: Johan Gabriel Richert. Hans lefnad och uttalanden. 2 band. Stockholm 1905. (Angående Richerts roll som lagstiftare må även hänvisas till den laghistoriska delen av Alvar Nelson: Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt. Uppsala 1950.) Richert var född 1784. Fadern —Johan Richert —var häradshövding i Vadsbo domsaga i Västergötland. Hösten 1800 inskrevs Richert vid Lunds universitet. Efter knappt två terminer avlade han examen juridicum med sammanfattningsbetyget laudatur. Under de närmast följande åren verkade han som domare under Göta hovrätt. 1805 utnämndes han till vice häradshövding. Mellan domaruppdragen ägnade sig Richert åt oegennyttig verksamhet som »folktribun» för ortens allmoge, vilket ådrog honom landshövdingens i Skaraborgs län djupa missnöje. Richert ådömdes böter för missfirmligt skrivsätt, vilka slutgiltigt fastställdes av Kungl. Maj:t 1813. Denna händelse fick ingen menlig inverkan på hans karriär; sannolikt var den honom snarare till nytta i det att justitiestatsministern och andra betydande personer blev uppmärksammade på Richerts skicklighet och kapacitet. Några månader senare erhöll Richert häradshövdings namn och heder jämte tur och befordringsrätt. I början av 1814 förordnades han till ledamot av lagkommittén och till biträde åt de arbetande ledamöterna. Lagkommittén hade bildats 1811 sedan ständerna efter 1809 års statsvälvning begärt en revision av 1734 års lag. Avsikten var att efter ganska kort tid lägga fram förslag till ny civil- och kriminallag. Kriminallag-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=