Göran Inger 120 kom att påverka utformningen av 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra högst väsentligt. Framför allt fick 3 § i lagen en större konkretion i texten än vad nämnda paragraf hade haft i lagberedningens förslag 1892. Sedan de ovan nämnda remissvaren inhämtats, överlämnades lagförslaget och remissyttrandena till Högsta domstolen för granskning och utlåtande.^^ Härvid anmärkte justitierådet N. Claéson, att lagförslaget nog i allmänhet gav uttryck för de grundsatser, vilka tillämpades vid de svenska domstolarna men knappast undanröjde svårigheterna att avgöra vad som bland tillbehören i en fabrik skulle räknas som fast egendom, då även maskiner på särskilt murad grund kunde flyttas och uppställas på nytt på ett ställe, där någon särskild grund icke behövde muras. Detta borde leda till att antingen icke utfärda några särskilda bestämmelser för fabriksbyggnader eller att utsträcka pertinensbegreppet vida utöver vad som gällde för byggnader. Justitierådet Claeson föredrog det sistnämnda alternativet vilket f.ö. tillämpats i föreskrifterna av den 15 oktober 1880 angående lagfart, inteckning och utmätning av järnvägar. — Man att justitierådet Claeson i detta avseende visade sig vara maste notera mycket förutseende. Precis den svårighet, som han redan nu varnade för, kom nämligen att bli en påtaglig verklighet vid mitten av detta århundrade. Justitierådet Claeson önskade också en omformulering av §§ 1 och 5 i förslaget, något som även tillstyrktes av justitieråden I. Afzelius och C. Hammarskjöld. För övrigt förordade justitierådet Claeson med instämmande av justitieråden P. Isberg och Afzelius, att järnspislar, järnugnar, kaminer och brandredskap uttryckligen i lagen skulle nämnas såsomhörande till den fasta egendomen. Likaså ansåg justitierådet Claéson, att man borde följa kommerskollegiets förslag angående ledningar för andra vätskor eller gaser än för vatten, värme och ljus. Skarpaste inlägget kom måhända från justitierådet Afzelius med instämmande av C. G. Hernmarck och Hammarskjöld. Han framhöll, att bestämmelserna om fabriksbyggnaderna och deras tillbehör utgjorde lagförslagets viktigaste bestämmelse. Afzelius menade, att härvidlag borde man ha övergivit principen omdet yttre mekaniska sambandet och i stället låtit ändamålsprincipen ha blivit helt gällande i fråga om pertinensbegreppets omfång. Tyvärr hade lagstiftarna icke haft fria händer, emedan man varit beroende av den tidigare antagna lagen om förlagsinteckning. Nu blev det knappast fråga om en ny lag utan om en lagförklaring. Att införa ett nytt systemskulle skapa en ofantlig oreda. Såväl av föredragande departementschefs, statsrådet A. östergren. Prop. 27: 1895.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=