Tillkomsten av 1895 års lag 119 Kollegii mening de hufvudföremål, som skola till fast egendom hänföras, på ett klart sätt bestämda, hvilket äfven torde kunna sägas vara fallet i fråga om flere bland de underordnade föremål eller tillbehör, som skola räknas till fastigheten (pertinenser).» Kommerskollegium önskade dock framställa vissa anmärkningar beträffande det sätt, varpå man bestämt vissa av dessa tillbehör till fastigheter samt i vissa fall i avseende å utsträckningen av pertinensbegreppet. I lagförslaget 3 § hade lagberedningen föreslagit att till en byggnads tillbehör skulle räknas bl.a. ledningar för vattens inledande eller bortförande. Kommerskollegiet föreslog att uttrycket borde ändras till »vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande», då det i fabriker ofta förekom, att man var tvungen att ha ledningar även för andra vätskor och gaser än vatten och sådana gaser, som var avsedda för lyse eller värme. Kollegiet föreslog vidare, att termen dubbeldörrar skulle utbytas mot »dubbla dörrar», då detta uttryck tydligare angav, vad det var fråga om. Kommerskollegium anförde också länsstyrelsens i Kristianstads län yttrande, vari länsstyrelsen understrukit vikten av att det tydligt angavs i lagtexten att järnspislar och järnugnar skulle räknas till den fasta egendomen. Det var nämligen så att i Skåne betraktades dessa föremål som lösören även om de var inmurade medan de i övriga delar av landet betraktades som fast egendom. Även Lindesbergs hantverksförening hade påpekat, att kok-spisar och kaminer skulle räknas till fastigheten, om de var fästade med rör vid fastigheten. Kommerskollegium biträdde länsstyrelsens i Kristianstads län önskemål om ett förtydligande av bestämmelserna om spislarna och kaminerna. I fråga om tillbehör till fabriksbyggnader intog kommerskollegium en mycket kritisk hållning. Man ville absolut icke tillämpa ändamålsprincipen eller, som man uttryckte sig, principen om det organiska sammanhanget, ty det skulle kunna få vådliga konsekvenser. Man ville strikt tillämpa det mekaniska sammanhanget. Dessutom förordade man att maskiner i så liten utsträckning sommöjligt borde hänföras till fastigheten, då de mycket snart blev föråldrade och utslutna. Kommerskollegiumansåg, att lagberedningens förslag var för vidsträckt i fråga om vilka maskiner, som skulle räknas till fastigheten. Endast sådana maskiner skulle räknas som tillbehör, vilka fordrade ett fast, för dess uppbärande särskilt berett underlag. Slutligen föreslår man att 3 §, andra punkten får följande lydelse: »Till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad hör dessutomsådan motor, maskin, cistern eller dermed jemförligt redskap, som för sin användning kräfver och derför hvilar på fast, för särskildt dess uppbärande från grunden beredt underlag, så ock sådan ledning för öfverförande af drifkraft, i hvilken den från motor mottagna kraften ännu är odelad». Kommerskollegiums yttrande, som var daterat den 29 november 1893,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=