Tillkomsten av 1895 års lag 117 lagberedningen från principen om mekanisk samhörighet. Med anknytning till äldre svensk tradition håller lagberedningen nämligen fast vid att vissa rättigheter skall anses såsom fast egendom nämligen rättigheten till byggnad å ofri tomt i stad, där rätten till tomten icke kan återtagas, så länge tomtören erlägges eller utan att lösen för byggnaden gives, vidare rätten till vattenverk å annans grund, där vattenverksägaren har en liknande rätt till grunden som husägaren i staden, rätten till fiskeri å annans grund, vilken rätt är upptagen i jordeboken, samt rätten till frälseränta. Lagberedningen motiverade sitt förslag angående bibehållandet av dessa rättigheter därmed, att vissa rättigheter sedan gammalt särskilt i germanska rättssystem tillagts karaktären av fast egendom. Så hade det varit även i Sverige, och det ville man icke ändra på. Visserligen hänförde sig uppdelningen i fast och lös egendom enligt sakens natur och vanligt språkbruk egentligen allenast till kroppsliga ting, men den hade sedermera tillämpats även i fråga om okroppsliga förmögenhetsobjekt eller rättigheter. Det är tydligt, att lagberedningen vid detta resonemang hade den romerskrättsliga uppdelningen av föremål i res corporales och res incorporales samt res mobiles och res inmohiles för ögonen och att man byggda på både tidigare och samtida juridisk doktrin.-® Man kan även notera, att bakom uppfattningen av rättigheterna såsom fastigheter kan man spåra domin/wm-läran och läran om den dubbla äganderätten.-*’ Resultatet av lagberedningens principiella inställning till problemlösningen blev alltså, att man till fast egendom i första hand hänförde själva jorden som sådan samt det som på ett naturligt mekaniskt sätt var förenat med denna, dvs. växande träd och andra växter med åtföljande frukter, samt gödsel. Däremot ville man icke till denna kategori hänföra rättigheten till gruvor och stenbrott. I andra hand det som var på ett yttre artificiellt sätt förenat med jorden såsom hus, vattenverk och andra byggnader, ledningar och stängsel. I detta sistnämnda fall skymtar emellertid ändamålsprincipen, i det att det säges, att ledningarna skall vara anlagda för stadigvarande bruk. —I tredje hand hänföres till den fasta egendomen det som medelbart, på ett yttre mekaniskt sätt var förenat med jorden, dvs. byggnadernas fasta tillbehör. Detta innebar i fråga omindustrianläggningar dels det som räknades som tillbehör till varje byggnad, dels huvudledningar för överförande av drivkraft samt dels motorer, maskiner och redskap, som vilade på fasta, för ändamålet särskilt från grunden uppförda underSe härtill bl.a. A. Winroth: Svensk Civilrätt. II. Äktenskaps rättsverkningar, Malmö 1901, s. 93 ff. Ä. Malmström: Några anteckningar om begreppen fastighet och fast egendom (Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, Uppsala 1947), s. 362 ff. ö. Undén: Svensk sakrätt, II, Fast egendom. Lund 1969, s. 5 f. Undén: Svensk sakrätt II, s. 6, 42 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=