Göran Inger 112 quod in^edificatur, solo cedit), icke vunnit insteg i Sverige i fråga om dessa byggnader. Det var också fullt klart, att en dylik byggnad var ett självständigt, från grunden skilt rättsobjekt, men det rådde delade meningar, om byggnaden för sig borde betraktas såsom en fastighet eller ej. Lagberedningen menade, att meningsskiljaktigheten föranletts av stadgandet i 10 kap. 2 § Giftermålsbalken såsom den lydde före 1845. Lagberedningen ville tolka nämnda lagrum så, att vattenverken ansågs som fast egendom, medan andra byggnader å annans grund å landet icke ens i fråga om giftorätt betraktades annorlunda än som lös egendom. Enligt 12 § i 1818 års inteckningsförordning kunde inteckning beviljas i hus, annan byggnad och vattenverk, varmed ständig rätt till grunden var förenad. Med ständig rätt till grunden hade man antagligen avsett en s.k. superficiarisk rätt, vilken ansågs tillkomma såväl innehavare av ofri tomt i stad som vattenverksägare. Genom förordningen angående lagfart å fång till fast egendom av den 16 juni 1875 kunde också anses fastslaget, att byggnad å annans grund å landet i allmänhet icke fick lagfaras och således icke heller var att ur civilrättslig synpunkt betraktas såsom fastighet. Byggnad å annans grund i stad var däremot att i vissa fall anse såsom självständig fastighet. Det gällde hus å tomt, vilken ägdes av staden och för vilken det betalades tomtöre och där det, som ovan nämnts, gällde ständig besittningsrätt. Till fast egendom räknades uttryckligen även frälseränta samt fiskerl, som ej var förenat med äganderätt till jorden, om det nämligen fanns upptaget i jordeboken. Lagberedningen fann ej någon anledning att ändra på karaktären av nu nämnda förmögenhetsobjekt. Dessa förmögenhetsobjek var tydligen av underordnat intresse just då. Lagberedningen fann det även riktigt, att man här i landet som överallt annars räknade jordens alster till jorden, så länge de icke skilts från grunden, men när det gällde att avgöra vad i övrigt, som skulle räknas som tillbehör till jorden, så uppenbarade sig enligt lagberedningen stora svårigheter och skiljaktigheter inom olika lagstiftningar. Här måste man skilja mellan det som omedelbart såsom beståndsdel eller tillbehör {pertinens) var att räkna till jorden och det som medelbart såsom förbundet med en å grunden befintligbyggnad skulle räknas till den fasta egendomen. Lagberedningen menade sig härvidlag kunna urskilja två huvudriktningar i de skilda rättssystemen. »Den ena låter samhörigheten med fastigheten hufvudsakligen bero derpå, om det i och för sig rörliga föremålet blifvit på ett eller annat sätt fast förenadt med grunden eller en derpå uppförd byggnad, medan deremot den andra riktningen lemnar ett vida större utrymme åt det inre sambandet, den så att säga ideella samhörigheten mellan det fasta föremålet (hufvudsaken) och det rörliga (bisaken)». Enligt lagberedningen hade man alltså vid lagstiftningen om vad som skulle vara att anse som fast egendom i de skilda rättssystemen i huvudsak
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=