Tillkomsten av 1895 års lag 111 Av motiven till lagförslaget framgår, att man studerat och analyserat såväl äldre svensk lagstiftning och rättspraxis som romersk, fransk, tysk och österrikisk lagstiftning, innan man lade framlagförslaget i fråga. Rättshistoriskt sett är detta lagförslag och den sedermera antagna lagen av största intresse även utifrån den synpunkten att man här har en möjlighet att konstatera, huruvida svensk lagstiftning vid denna tid var lika beroende av och uppvisade samma starka inflytande från tysk jurisprudens som den samtida svenska doktrinen. Om den äldre svenska lagstiftningen och om svensk rättspraxis framhöll Nya lagberedningen, att det i då gällande svensk lag icke fanns några allmänna bestämmelser rörande vad till fast egendom vore att hänföra. Man kunde och hade också diskuterat, om de skilda lagstadgandena i lagens olika balkar ledde framtill ett enhetligt begrepp eller om begreppet fast egendom hade olika innebörd och omfattning t.ex. i arvs- och giftorätt i förhållande till andra rättsförhållanden. Man fastslog emellertid, att jorden alltid framstått och alltjämt framstode som den egentliga fasta egendomen. Man kunde t.o.m. antaga att detta var den mest ursprungliga arten av fast egendom. En utvidgning av begreppet fast egendom till att gälla även andra förmögenhetsobjekt vore säkerligen av senare ursprung. I 1734 års lag betecknades »den av naturen fasta egendomen» vanligen med termen »jord» medan stadsfastigheter benämndes »hus och tomt», »hus och jord», »hus, gård och tomt» eller dylikt. Anledningen till denna skillnad i terminologien antog man bero på att huset å egen grund i städerna ansågs såsom det värdefullaste och därför räknades till den fasta egendomen, medan det på landsbygden var tvärtom. Där var husen av mindre värde än jorden och därtill ofta flyttbara och kunde därför i äldre tider i vissa sammanhang där betraktas som lösöre. Dock ansågs jordägaren tillhöriga åbyggnader i allmänhet tillhöra jorden, om de var erforderliga för jordbruket, vilket även framgick av 1734 års lag. »I fråga åter omandra, jordegaren tillhöriga byggnader, såsom väderqvarnar, villor, lusthus och dylikt, är lagen icke lika tydlig; och om dylika byggnaders natur äro meningarna delade, i det att somliga anse, att de äro att betrakta såsom sjelfständiga lösören, andra åter, att de utgöra tillbehör till jorden». Lagberedningen anmärkte dock, att den sistnämnda uppfattningen gjort sig alltmer gällande i lagskipningen, vilken man ansåg vara tillfredsställande ur praktisk synpunkt, då den medförde de minsta svårigheterna vid tillämpningen och då det icke fanns något vägande skäl till att göra skillnad på byggnader i stad och på land. Om karaktären hos byggnader å annans grund däremot rådde delade meningar. Det var dock klart, att den romerska rättens regel, att åbyggnad åtföljer jorden {omne Nya lagberedningens förslag, s. 11 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=