Tillkomsten av 1895 års lag 107 Vid riksdagsdebatten i Första kammaren angav lagutskottets ordförande, landshövding Bergström, varför han reserverat sig mot utskottets beslut att bifalla den av Swartling framlagda motionend^ Han trodde icke, att man skulle kunna åstadkomma en nöjaktig lagstiftning på det aktuella området och han ville icke vara med om att lägga, som han uttryckte det, »odrägliga bördor på regeringen». Bergströmyrkade emellertid icke avslag å utskottets yrkande. Greve Strömfelt däremot föreslog helt naturligt, att kammaren skulle bifalla motionärens och lagutskottets förslag. Han hänvisade till sin egen motion året före och påpekade, att frågan om vad som vore att anse som fast egendom var av största vikt, vilket framhållits av ett flertal remissinstanser och uppenbarligen visat sig i rättspraxis. Att lagutskottets ordförande icke trodde att frågan kunde lösas var en åsikt, som fick stå för honom. I både Frankrike och England hade man lyckats därmed. Enligt Strömfelt var hela fastighets- och förlagskrediten beroende av en laglig reglering av frågan om vad som vore att anse som fast respektive lös egendom, och under sådana omständigheter kunde det icke anses för tidigt att »söka få en utredning och bringa denna fråga i ett bättre skick samt få en grund för våra domare att bygga på.» Det var möjligt att frågan icke kunde lösas helt tillfredsställande, men förhållandet kunde icke bli sämre än vad det nu var. »För två år sedan», yttrade Strömfelt, »erhöllo vi en i de flesta afseenden god förlagsinteckningslag —jag säger i de flesta, ty i ett hänseende var den ofullständig och jag väckte derom ett tilläggsförslag, som föranledde en skrifvelse från Riksdagen förlidet år; men hvad skola vi med denna lag att göra, då vi icke i en enda dom hos högsta myndighet kunnat få fram hvad förlagsinteckning egentligen omfattar». Återigen finner man här, hur vissa jurister tvekade och bävade inför uppgiften att lagligen reglera frågan om vad som vore att anse som fast repektive lös egendom, medan näringslivets män pressade på för att få frågan löst. Resultatet av debatten blev, att Första kammaren biföll lagutskottets hemställan om en skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet med anhållan om utredning och samma beslut fattade utan debatt även Andra kammaren. Med anledning av denna skrivelse infordrade Kungl. Maj:t utlåtande från kommerskollegium och lantbruksakademiens förvaltningskommitté över Ädlre lagberedningens förslag till jordabalk, I kap. 1—5 §§, där den aktuella frågan behandlats.^^ Man bör i detta sammanhang erinra om att såväl lagkommittéen i sitt FK:s prot. 27/4 1885. AK:s prot. 29/4 1885. Rskr 50: 1885, 12/5 1885. Nya lagberedningens förslag till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, 1892, s. 3 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=