Tillkomsten av 1895 års lag 105 Motionen remitterades till Första kammarens första tillfälliga utskott, somhelt delade motionärens åsikt och enhälligt yrkade bifall till motionen." Av särskilt intresse är det påpekande, som utskottet gjorde om brandförsäkringsbrevens betydelse ur taxeringssynpunkt. Den egendom, som upptogs i dessa brev och dess värde, accepterades nämligen i allmänhet även av taxeringsmyndigheterna som fastighetens taxeringsvärde. Detta hade enligt utskottet till följd, att den industriidkare, som sökte inteckna sin egendom, tvingades för säkerhets skull från taxeringsvärdet draga ifrån så stor del av pantobjektets värde, sombelöpte sig på den i fastighetsvärdet upptagna egendom, angående vilken han kunde antaga, att delade meningar rådde, om det var att anse som fast eller lös egendom. Liknande svårigheter uppstod även vid sökandet av förslagsinteckning. Detta förfarande hindrade emellertid mången gång industriidkaren att såsom pantobjekt använda särdeles värdefull egendom och medförde, att fastighetskrediten »i ingalunda oväsentlig mån» rubbades. Motionen och utskottets betänkande behandlades i Första kammaren i slutet av februari månad 1884.® De utlöste ingen livligare debatt, men av de tre inlägg, som gjordes, var åtminstone två av stort intresse. Hovrättsrådet Otto Herman Forsell, som i likhet med Strömfelt var ledamot av lagutskottet yrkade avslag. Som motivering härför anförde han, att den utredning som begärdes helt låg inomjurisprudensens område, och han fortsatte: »Så vida det är en sanning, att ingen definition kan eller bör finnas i lag; så kan ej heller föreliggande fråga af någon lagstiftare afgöras. Vi veta också, huru begreppen fast och lös egendom vexla efter förändrade omständigheter. Det finns ett stadgande i vår lag, som säger att ’landssed, som icke har oskäl med sig, må man ock döma efter’. Nu är förhållandet sådant, att hvad som i den ena provinsen anses vara fast egendom räknas i en annan till lös, och tvärtom. Då en domare måste fästa afseende derpå, är det alldeles omöjligt att teoretiskt afgöra denna fråga.» Motionen, utskottsbetänkandet samt detta yttrande i riksdagen visar, hur näringslivets företrädare pockade på en lösning av ett för hela näringsoch affärslivet vitalt problem, medan åtminstone vissa jurister tvekade inför uppgiftens svårighet. Greve Strömfelt försvarade vältaligt och sakkunnigt sin motion och utskottets betänkande. Han pekade på de förändrade samhällsförhållandena och framhöll, att de bestämmelser om fast och lös egendom, som fanns i Byggningabalken och som tillkommit för 150 år sedan, var föråldrade och måste kompletteras. Man måste åtminstone försöka lösa detta lagstiftningsproblem, även om det syntes svårlöst. Man hade ju lyckats mer eller mindre bra därmed i England och Tyskland. Strömfelt tog också upp ’ Sami. 8, avd. 2. bd 1, bet. 2. ® FK:s prot. 27/2 1884.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=