Göran Inger 104 en i en öppen spis inmurad järnspis som lös egendom, medan man tre år tidigare, 1876, fastställt underrätternas domar, i vilka 13 järnspisar och 14 spisrör förklarades som nödigt tillbehör till en fastighet och varande att anse som fast egendom, ehuru dessa spisar icke varit inmurade i någon spiselöppning utan hade stått vid spisarna på särskilda pallar. — I ett nötskal fångar man här upp hela den samhällsomdaning som ägde rum i framför allt de större städerna och bruks- och sågverkssamhällena i och med tillkomsten av de stora hyreshusen och omdaningen av äldre byggnader till hyreshus med en mängd järnspiselrumsamt den revolutionerande nyhet, som de flyttbara järnspisarna kom att innebära, vilka började tillverkas från och med mitten av 1800-talet. Gregor Paulsson säger härom i sitt arbete »Svensk stad»: »Utomden nya belysningen är 1800-talets största hushållstekniska händelse övergången från öppen till sluten kökseldstad.® I Strömfelts exempelsamling upptages även ett fall där en vid en uthusbyggnad fästad klockstapel med tillhörande vällingklocka av Högsta domstolen förklarats som lös egendom medan samma domstol i ett annat fall förklarat, att brandredskap var att anse som fast egendom. Likaså hade fastspikade skänkar och diskar förklarats vara lös egendom, medan kyrkbänkar hänförts till fast egendom. »Lagen medgifver», sade Strömfelt vidare i sin motion, »inteckning i så väl fast som lös egendom för lemnad försträckning, men man får icke frågan om hvad som är fast eller lös egendom bestämd, när inteckning sökes eller meddelas, utan först när panten skall realiseras eller blifvit realiserad, och då uppstrår ofta, åtminstone vid fabriksindustri, process för att få afgjordt, hvad som rättsligen varit att hänföra till det ena eller andra begreppet, när inteckningen beviljades, och förlagsgifvaren får då se sig om, i fall han och förlagstagaren ansett det vara lösegendom, som, då lagens skydd tages i anspråk, dömes tillhöra fastigheten; först då blir klart hvad säkerheten omfattat. Utan tvifvel kan man säga, att lagens ofullständighet i ifrågavarande hänseende åstadkommer ett tillstånd af rättslöshet, som särdeles störande ingriper i affärslifvet, och då så är, torde hög tid vara att framstälda anspråk på lagens fullkomnande tillgodoses; frågan är likväl så omfattande, att det icke torde tillkomma en motionär att afgifva förslag till dess ordnande». Strömfelt uttryckte emellertid det önskemålet angående den kommande lagen, »att allmänna satser, efter hvilka domaren skall subjektivt pröfva och bedöma de under tvist kommande föremålens natur, såvidt möjligt borde undvikas, och att allt det, som är att hänföra till fast egendom, borde bestämmas, specificeras och å sin rätta plats i lagen införas, hvarefter det öfriga, ej nämnda, torde böra förklaras vara att till lösegendom hänföra; ...» G. Paulsson: Svensk stad, I, Stockholm 1950, s. 350 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=