Tillkomsten av 1895 års lag 103 att afgöra hvad som vid industriella anläggningar bör räknas till fast egendom eller anses såsom löst gods». Kommittérade framhöll så, att det skulle vara »till synnerlig fördel äfven hvad angår förlagsinteckningar», om man kunde åstadkomma »noggranna och tydliga bestämmelser» i detta avseende.^ Ny lag rörande förlagsinteckning utfärdades år 1883^ och symptomatiskt nog väckte industriidkaren och godsägaren, greve Fredrik Strömfelt redan året därpå, 1884, i riksdagens första kammare en motion om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag beträffande vad som var att hänföra till fast respektive lös egendom.® Inledningsorden till motionen anger klart anledningen till densamma: »I få, om ens något hänseende torde vår lag vara ofullständigare än i fråga om bestämmelser rörande hvad som är att hänföra till fast eller lös egendom; dessa begrepp äro hänvisade till den mest subjektiva uppfattning hos lagtolkaren, hvarför också fullkomligt motsatta domslut höra till ordningen. Om olägenheter häraf försports inom de flesta områden och haft otaliga rättstvister till följd, så hafva de dock framstått tydligast, känbarast och till sina följder olyckligast inom och för fabriksindustrien, der denna egendom såsom pantobjekt ofta måste i och för förlag anlitas och räknar stora summor i värde». —»Ju mer landets industri utvecklats, ju känbarare har denna olägenhet framträdt, och många erkännanden häraf hafva tid efter annan blifvit uttalade». Strömfelt anförde så det ovannämnda kommittéförslaget från 1881 samt remissyttranden över detta kommittéförslag från fullmäktige i Jernkontoret, Fabriksföreningen i Norrköping och Fabriksföreningen i Gävle, vilka samtliga innehöll uttalanden om önskvärdheten av en översyn över bestämmelserna rörande fast och lös egendom, så att bl.a. säkerhet kunde vinnas om vilken egendom, som kunde komma ifråga vid fastighetsinteckning och vilken som kunde bli föremål för förlagsinteckning. För att ytterligare bevisa nödvändigheten av en lagstiftning på detta område anförde Strömfelt en rad rättsfall, där Flögsta domstolen eller respektive hovrätt avgjort frågan om vad som skulle anses som fast respektive lös egendom, vilka rättsfall emellertid klart visade, att Högsta domstolen icke alltid varit konsekvent i sina avgöranden. Det gällde såväl industrianläggningar med maskinuppsättningar som andra byggnader bl.a. bostadshus. Kanske är det med viss förvåning, som man finner, att den i fråga ombostadshusen mest diskutabla tingesten var järnspisen. Skulle den anses som lös eller fast egendom? 1879 hade Högsta domstolen förklarat ® BIhang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1882, andra samlingen, 2:dra afdelningen, första bandet: Komitébetänkanden, s. 51. 4 13 april 1883. SFS 16: 1883. ® Motion 19: 1884.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=