Gerhard Hafström 100 ordet äganderätt såsom namn på besittarens rätt utan uteslutande ordet hävd. I doktrinen däremot användes — åtminstone från och med David Nehrman i hans klassiska arbete »Inledning til then Swenska Jurisprudentiam civilem» — även namnet äganderätt. I överensstämmelse med lagens uttrycksätt användes i allmänhet icke av domstolarna och icke i 1841 års brev eller dess tillämpning namnet äganderätt. Däremot tala källorna ständigt om att samerna besitta eller inneha, resp nyttja och bruka fjällen. Slutsats. Min slutsats blir alltså att justitieministerns och särskilda utskottets gjorda uttalande vid tillkomsten av 1886 års renbeteslagstiftning, att kronan var ägare till skatte (renbetes-)fjällen, icke är riktigt (den meningen har ej heller kommit till uttryck i lagtexten, vilken uttryckligen hänvisar till avvittringen), samt att samerna ännu vid samma tidpunkt och allt framgent i så lång tid okvalt och ohindrat besuttit, nyttjat och brukat skattefjällen, att de till desamma hade och alltjämt ha urminnes hävd. Av utrymmesskäl har här ej kunnat närmare redovisas den utförliga behandling som grunderna ockupation, skattläggning och kronans eget erkännande fått i skattefjällsmålet, utan jag har koncentrerat mig på grunden urminnes hävd. Beträffande sistnämnda grund kan det leda till missuppfattning att alltför starkt betona äganderätten, som ju kan vara mer eller mindre innehållsrik. Riktigare är att beträffande samernas rätt till skattefjällen använda ordet urminnes hävd. För denna hävds rättsliga kvalitet måste det beaktas att det ej är riktigt, att renbeteslagstiftningens förutsättning skulle vara att kronan är ägare till skattefjällen (renbeteslagarna äro icke lagar om samernas eller kronans äganderätt till fjällen; lagtexten avser betesreglering och praktiska frågor om jakt, fiske, flyttningsvägar, skogsfång, grus etc.). Som framgår av ovanstående utredning har betydelsen av den kamerala jordeboksbenämningen krono växlat från tid till annan och beträffande olika objekt. Längst gick Kammarkollegiets äganderättsanspråk under 1800-talets första årtionden, då ämbetsverket hävdade, att jordebokens uppgift av en prästgårds kamerala natur vore en presumtion, vilken icke finge motbevisas. Den motsatta ytterligheten har hävdats beträffande fastigheterna Kronovattnet nr 1, vilka enligt Lantmäteristyrelsens förmenande bör såsom blottade på allt sakligt innehåll behandlas såsom obefintliga. Vad beträffar häradsallmänningarna är det enligt Kammarkollegiet uppenbart »att sättet för redovisningen i jordeboken icke kunnat tillägga kronan en äganderätt, varpå den icke av annan grund kunnat göra anspråk gällande».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=