Gerhard Hafström 88 förklaring den 5 april 1739. Enligt denna borde sådan delning pådrivas »på det hvar och en sedan sin enskilda del deraf så mycket mer och bättre vårda och akta må». Kronan gjorde sålunda inte längre anspråk på äganderätten till dylika allmänningar. 1793 och 1805 års skogsordningar intogo samma ståndpunkt. Sockenallmänningarnas rättsställning är icke berörd i några senare författningar. Sistnämnda skogsordningar kunna därför fortfarande tillmätas en viss betydelse. —Nästa steg togs först 1824, då Kungl Maj:t i ett brev (K.Br. 16 mars 1824 och Kammarkollegii cirkulärbrev 14 april 1824) uttalade, att »lands- och häradsallmänningarna — — således borde såsom landets och häradets tillhörighet anses»; de kunde därför uppdelas mellan intressenterna. Kungl Maj:t föreskrev vidare, att kronoparker och kronoallmänningar skulle genomdelning och försäljning till skatte å offentlig auktion »tvingas under enskild äganderätt». Detta var föranlett av den nationalekonomiska uppfattning, som brukar kallas för den ekonomiska liberalismen. Som en följd av 1824 års brev försåldes 2/3 av de dåvarande kronoparkerna, varjämte kronoallmänningarna och landsallmänningarna helt försvunno. Däremot uppdelades häradsallmänningarna endast i mindre utsträckning. Efter några decennier kom en reaktion —genom 1866 års skogsordning förbjöds sålunda för framtiden såväl försäljning av kronoparker som uppdelning av häradsallmänningar. Enligt denna förordning sades delägarna i häradsallmänning vara »de, som i häradet bygga och bo» i proportion till deras oförmedlade hemmantal. (Jfr även 1894 års skogsordning.) Trots detta förfäktade Kammarkollegium fortfarande, att häradsallmänningarna voro kronans tillhörighet. Denna ståndpunkt motiverades dels med att allmänningsintagorna alltjämt voro införda i jordeböckerna under krono titel, dels därmed att Kungl Maj:t ej ägt befogenhet att utan riksdagens samtycke bortskänka kronans egendom. Såväl 1824 års brev som 1866 och 1894 års skogsordningar voro nämligen utfärdade i administrativ ordning. HD biträdde emellertid icke kammarkollegii mening utan fastslog i ett prejudikat 1875 (NJA 1875 s. 538) att häradsallmänning ägdes av dem, som »i häradet byggde och bodde». I ett infordrat yttrande den 10 december 1912 (NJA 1913, s. 608) anförde Kammarkollegiet följande: »I jordeböckerna hade häradsallmänningarna redovisats bland kronoegendomar. — — Svarandens av domstolarna gillade åsikt, att häradsallmänning vore att anse såsom med äganderätt tillhörig dem, som i häradet bygga och bo, torde icke äga stöd i de om häradsallmänningarna i riket tid efter annan utfärdade författningar, hvilka enligt kollegii mening tvärtom gifva vid handen, att själfva äganderätten till dylika allmänningar ansetts tillkomma kronan, medan disposiGerhard Hafström: Den svenska fastighetsrättens historia, 4 uppl. Lund 1970, 39 s. 191 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=