JORDEBOK OCH ÄGANDERÄTT inträffa, att ett hemman, som hade ägor vid öppna havsstranden eller vid strand utomskären, komme att sakna vattenområde. »Till vilka för strandägarna farliga konsekvenser denna rättsutveckling skulle kunna leda inses lätt, om man gör det tankeexperimentet att kronan såsom ägare till alla i jordeboken upptagna ’kronovatten’ gjorde ansökan om förordnande för lantmätare att verkställa gränsbestämning mellan dessa ’fastigheter’ och angränsande strandfastigheter, samt att den gräns, som då utstakades och fastställdes, bleve för framtiden orubblig. Allteftersom landhöjningen framskrede skulle så småningom strandlinjen bliva förskjuten utanför denna gräns; och i Bottniska viken skulle då inträda den situationen, att strandägarna vore berövade all rätt till vatten och fiske. Ä trakter, där landhöjningen är som störst och havsbottnen utanför 2-metersdjupet långsluttande, skulle berörda situation, såvitt nu kan bedömas, inträffa redan efter omkr. 300 år. Långt tidigare skulle möjligheten till fiske i strandägarnas vatten försvinna. Denna framtidsbild är för visso avskräckande; men för Norrlands vidkommande skulle från kronans sida med ett visst formellt fog kunna framställas ännu mera vittgående krav. Här hava byarna i regel fått sina områden bestämda genom avvittring; och då denna inneburit ett slutgiltigt avskiljande av byarnas områden från kronans återstående område, skulle möjligen kunna göras gällande, att genom avvittringen åstadkommits en orubblig gräns mellan enskilt område och kronans område även i havet. Denna gräns skulle då sammanfalla med yttergränsen för strandägarnas områden, bestämd efter de djupförhållanden, som rådde vid tiden för avvittringen. I själva verket synes en sådan ståndpunkt vara en följdriktig konsekvens av kammarkollegiets åtgärd att i jordeboken upptaga alla ’kronovatten’ i havet såsom fastigheter. I begreppet fastighet måste nämligen anses ligga, att åtminstone någon gräns för området är fast. Då den yttre, med territorialgränsen sammanfallande gränsen otvivelaktigt förskjutes utåt allteftersom strandlinjen förflyttas, kan det ej bliva tal om någon annan fast gräns än den inre mot strandfastigheterna. Vid en gränsbestämning efter denna norm skulle vissa tidigt avvittrade byar sannolikt omedelbart mista allt användbart fiskevatten. En sådan rättsuppfattning lärer emellertid sakna stöd i den historiska utvecklingen». Enligt Lantmäteristyrelsens uppfattning influeras icke strandäganderätten vid havet av Kammarkollegiets åtgärd att upptaga fastigheter med namn »Kronovatten» i jordeboken. Då ett »kronovatten», åtminstone vid Norrlands kuster, ej utgöres av någon fast begränsad del av jordytan, torde enligt styrelsens åsikt detsamma trots dess upptagande i jordeboken, ej kunna anses såsom en fastighet i rättslig bemärkelse. I sitt utlåtande i Söderåkramålet anförde Lantmäteristyrelsen bl.a. följande: »Då de ifrågavarande lägenheterna Kronovattnet nr 1 jämlikt jordregisterförordningen upptagits såsom enheter i jordregistret, hava de ju därmed formellt blivit fastigheter, och såsom sådana torde de också, i formellt avseende, få behandlas vid förrättningar enligt jorddelningslagen. Därest icke berörda lägenheter lämpligen kunna åter avföras ur jordeboken, bör enligt styrelsens förmenande till förekommande av gränsbestämning i havet mot område, som blott i formellt hänseende utgör fastighet, förfaras så att, där icke särskilda omständig85
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=