RANNSAKNINGEN I VÄSTERGÖTLAND 1574—76 RÖRANDE ADELSKVINNORS OFRÄLSE GIFTERMÅL AV Professor emeritus JAX KRIC ALMQUIST Det är en gammal regel i Sverige, att en adelskvinna, som gitte sig under sitt stånd, skulle förlora sin frälserält. Ytterst kan den ledas tillbaka till den s.k, Telge-stadgan av den 17 juli 1845,^ där det omtalas, att såväl änkor som döttrar till adelsmän skulle tills vidare behålla sina privilegier fram till den dag, då de gifte sig. \"ar maken adelsman, fick han giira rusftjänst för såväl sina egna som hustruns gods. Fick hon däremot en honde till man, fiirlorade hennes gods sin natur av friilse och blev i stället vanliga skattehemman. Dessa hestiiinmelser inhirdes sedermera i den äldre landslagen KonR 21 och i den yngre landslagen (av 1442) KonB 21—22, men handlade där mest om änkas giftermål. Om dottern heter det blott, att hon skulle åtnjuta samma frälse. Regeln kan sägas vara ett uttryck för den gamla principen, att en hustru alltid skidle följa sin makes stånd och villkor. Frågan är emellertid. hur det skulle IVirfaras. för den händelse bonden var i stånd att förvärva frälse genom att åtaga sig rusttjänst. Om adelskvinnan var så förmiigen, att ekonomiska förutsättningar härför hirelåg, torde saken till en början ej mött något hinder, eftersom enligt landslagen det stod varje honde fritt att förvärva frälse genom att åtaga sig rusttjjinst. Men redan under 140()-lalet blev kunglig nåd i praxis enda grunden fiir hirläning av »evigt>' friilse, ^ Tryckt i Dipl .Siiec., bd 5, .s. 475 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=