84 GUNNEL HEDBERG och letfenliqt at‘f migh giort, så att hoffrets fiscalen stegh iip, tiltalandes honom för leppgäld, och Presidenten H. Ex. Bengt Horn ifrade. att han så otilbörligen in för retta tala skulle, som likwäl war mot sanningen, och skal E. H. Excell. få see sielffwa originalet aff påsklängden där så fodras, votum i justitierevisionen har redan omtalats. I l‘]kby 1759 avhandlas i »Församlingen» en »lygn- och smädeande» som angripit kyrkoherdens heder och ära. »Då han wid ransakningen icke ringaste bewisa kunde, måste han med skammen bestå lägga handen på munnen, ärkänna sig sjelf för en liugare och hirsmädare, återkalla sin talan, samt i Läppegiäld f()r denna gängen hålla til godo 7 1/2 plåtars plikt.» Om han härefter smädade eller spred rykten om någon, skulle han strax »wara sin syssla förlustig och drifwas utur Församlingen». Detta fall får närmast betraktas såsom en relikt av en rättssedvänja. Med 1784 års lag är ju munslaget borta ur straffrätten och doktrinen på 1700-talet är enig i att behandla munslag såsom en historisk företeelse. Vi har tidigare pekat flera gånger på (aonhielms uttalande 1722. C'.ronhielm kunde emellertid hänvisa till att munslag och avbim fanns åtminstone inskriven i gällande rätt aktuella fallet. Xågot lagstiid har däremot inte Ekbyfallet. Lokalt kan den gamla sedvänjan emellertid ha funnits kvar åtskilliga årtionden efter den nya lagens stadfästelse. Ekbyfallet får ses som ett tecken j)å den förankring i folkdjupet som sedvänjan haft.i-- 120 Cronhielms remarkabla även om en sådan hänvisning inte skidle varit korrekt i det Rrcf. af Olof Rudbcck d.ii. rörande Upsala miiversitel iitg. af Cl.\es .\nnku.sti:dt. Upsala 1893 —1905, s. 108. ('..\rl-Mautin Bkiu.stK-VND, Kullurhilder från 1700-talets ^’ä.sterltötland II. Göteborg 1934, s. 166 f. ^-- .\ndra liknande lokala sedvänjor kiinner vi från folkminnesarkivens uj)ptcckningar. Dessa bar emellertid ingen förankring i den skrivna lagen. .Så levde t.ex. långt in på 1800-talet seden att de fick »betala böter för sladder. De kvinnor som ntspridde dåligt rykte, måste bjuda en tunna öl och erkänna, att det inte var sant. Det kallades 'sladdertunna'.» (1’olkminnesarkivet, Luml 465: 14 .Ifr 3654: 7.) 120
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=