48 SIGFRID SJÖBERG saninianjämkning till en gemensam landslag tillsattes en kommission af biskopar, lagmän och andra kunniga personer, livilken utöfvade sin verksamhet under loppet af flere år», och att »den slutliga handläggningen uppdrogs åt de tre lagmännen». l]tt intressant försök till förklaring har framlagts av J. Liedgren (år 19öö). Den grundar sig på ett muntligt påpekande av A. F. Liljeholm (år 1959). att man ofta icke fick eller vågade avgiva en protest inför den makthavande eller majoriteten utan därför avgav den inför en notarie eller inför en sympatiserande minoritet. Det är denna tanke, som gett anledning till den uppfattning om kommissionens sammansättning, som Liedgren enligt ovanstående framfört. Ett enda exempel anföres som bevis. Det härstammar från år 1454 vid en motsvarande protest i Örebro, då del anges, att konungen vägrat att mottaga protesten på slottet och den i stället avgavs inför en notarie på annan plats. Omständigheterna vid det tillfället voro dock tydligen så annorlunda, att exemplet knappast kan ha någon relevans i fråga om Örebroprotesten 1347. Förklaringen förutsätter för övrigt, att de tre lagmännen stödde kyrkans krav gentemot majoriteten i den förmodade större kommissionen, något som icke torde kunna utläsas ur de bevarade urkunderna. En liknande tanke finner man för övrigt redan hos Wilde (år 1736). då han på tal om de olika landskapslagarnas bestämmelser om arvsrätten, särskilt representationsrätten, lämnar en förklaring till det sätt, på vilket protesten framfördes (s. 101): »Så häruti, som uti Kyrkiobalken woro de Giöthiska Lagar kleresiet fördelachtiga. och därföre wille man ock i Örebro Ao 1347 förnämligast med protesten hålla sig til de Giöthska Lagmän». beträffande de andligas del i arbetet med den nya lagen råda likaledes, såsom framgår av ovan anförda citat, skilda meningar — av de tidigare författarna i regel framställda som kända fakta. Under det att några författare, Hadorph (år 1676), 1. Olivecrona (år 1746). Hochschild (ar 1775), Tengberg (år 1875). Schiick (år 1915) och J. GALLÉN i artikeln Kyrkorätt i KLNM band 10, år 1965, förutsätta, att andliga ingingo i den församling, som hetrotts med uppgiften att utarbeta den nya lagen, hålla andra före all så icke varit fallet. Wilde (år 1736), som visserligen endast nämner biskoparna, uttalar sålunda (s. 88): »Utaf denna Protestdtiouen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=