47 STUDIKR KRING MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG land ini^ått i lagkoiniiiissionon och kunnat kraftigt tillgodose sina respektive lagsagors intressen» . . . »bygger på den uppfattningen, alt landslagen framgått som resultat av en dragkamp mellan de ledande lagsagorna». Och han fortsätter: »Med starkt understrykande av hur föga representativa för hela det omfattande och måhända långvariga arbetet de i kanikernas protestskrivelse slumpmässigt bevarade personuppgifterna kan vara. kanske en annan synpunkt kan förtjäna anföras. Det bör rimligen ha stått klart hir initiativtagare och uppdragsgivare, att verket maste viisentligen bygga på de mest avancerade landskapslagarna, d.v.s. UL och ÖgL. Just därf()r kan det också ha framstått som läm[)tigl, renlav mklvändigt, att låta utomstående experter och icke de med dessa rättssystem direkt lierade lagmännen som redaktörer gcira den ofrånkomliga, svåra av’vägningen». Del anmärkningsvärda i det antagna ringa antalet medlemmar i lagkommissionen har särskilt framhävts av ett par nutida förtattare. Sä skriver 1'^ Wessén (år Ittöö) : »Om dessa tre män har utgjort hela lagnämnden, framgår icke klart av skrivelsen och IVirefaller knappast troligt» och framför såsom skäl därfiir: »Det hirefaller i själva verket otänkbart, att ett lagverk med M1{;L;s IVirtjänster kan ha kommit till på annat sätt än genom en kommission av lagmän. Det förefaller ytterst sannolikt, alt alla lagmännen har varit engagerade i ett så viktigt företag, eller åtminstone flera än de i hrevet nämnda». Och S. Jägerskiiild uttalar (år Ihöö), att »del är svårt att tänka sig att endast tre personer kan ha genomfört det stora och krävande arbetet». Om man godtager antagandet, att en stiirre kommission haft konungens uppdrag, återstår emellertid att förklara, varför endast tre nämnts vid namn. Måhända har detta ingen annan betydelse än alt — av någon i detta sammanhang hetydelsehis orsak — endast tre av kommissionsledamöterna varit närvarande just vid det tillfälle, då protesten avgavs. En sådan tanke finner man hos Tengherg (år 1875), Sjögren (år 1954) och Wessén (år 1965), vilken sistnämnde framhåller, att »givetvis har det varit svårt att hålla sådana män samlade under en längre lid, medan överläggningarna och utskrivningen av den nya lagen pågick». En annan förklaring lämnas av Otto Sjögren i Sveriges historia, andra boken, år 1905, där han skriver (s. 87): »I^iu- landska))slagarnas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=