46 SIGFRID SJÖBERG saniiiiansätfning i övrigt» —utöver de tre nämnda lagmännen — »veta vi icke något; det är dock anmärkningsvärt alt i nämnda urkund icke omnämnts lagmännen från Uppland och Östergötland, ehuru landslagen i stort sett är byggd på U.Loch Ö.G.L.: måhända ha jämväl dessa lagmän, kanske ock andra, varit medlemmar av lagnämnden, låt vara att vid det miite då protesten avgivits, endast de tre angivna lagmännen varit närvarande». Holmbäck, som i ett tidigare arbete, Ätten och arvet, år lt)19 (s. 177), utgått från att de tre nämnda utgjort hela kommissionen och därför funnit det »helt naturligt, att giitarätten skulle utöva synnerligt inflytande pä lagverkets gestaltning», framhåller senare i utgåvan av lagen år U)6‘2, att »del väcker . . . uppmärksamhet att endast tre man uppräknats i brevet för delta arbete, medan Upplands och Södermanlands lagar utarbetats av vida större kommissioner», och att det egendomliga i detta förhållandet skärpes av det ensidiga personvalet. Han anser, att på grund av den hetydelse Upplands-. Västmanna- och Östgötalagarna haft vid landslagens utarbetande »är det sannolikt, att lagmännen i de lagsagor, i vilka dessa lagar gällde, ha varit ledamöter i den kommission, som utarbetade landslagen», och tillägger, att »protestens ord behöva emellertid icke innebära, att de tre uppräknade voro kommissionens enda ledamöter». Liknande synpunkter på personvalet framföres av G. Hafström i De svenska rättskällornas historia, år 1969 (s. 95). och J. Liedgrek i artikeln Magnus Erikssons landslag i KLXM, band 11, år 1966 (s. 224), vilka därjämte påpekat det förhållandet, att just de tre nämnda lagmännens lagsagor dröjt i det längsta med att godkänna lagförslaget. Den sistnämnde uttalar tillika, att man har »anledning att räkna med all 1847 års lagkommission dominerats av lagmännen från Uppl.. \'ästmanl.. Södermani. och Östergötl. (el. deras ombud) och att de tre namngivna lagmännen voro en minoritet», som sympatiserade med de protesterande klerkerna. En annorlunda syn på personvalet frandägges av G. H.vsselBERG i uppsatsen De medeltida svenska landslagarna (reflexioner vid läsning av Holmbäcks utgåva av Magnus Erikssons landslag) i Historisk tidskrift år 1966. Han framhåller (s. 196), hur Holmhäcks åsikt, alt det med hänsyn till landslagens huvudkällor är »sannolikt, att lagmännen i Uppland, Västmanland och Östergöt-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=