45 STUDIER KRING MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG andra utnäinnde att vid den i fråga varande liden i Örebro redigera landslagen». Tengberg (år 1875) uttalar sig mera preciserat, att han finner av brevet, att de personer som sänts till Örebro för att utföra lagarbetet »sannolikt utgjort en temligen talrik samling: de flesta om icke alla lagmännen, ombud från domkapitlen (de proteslerande kanikerna) och åtskilliga andra (alii discreti)». Maurer (år 1878) skriver om församlingen i Örebro, däribland utom de tre nämnda »visselig» också de (ivriga av rikets lagmän, och Iljärne (år 1884) något försiktigare, alt »vissa uppgifne lagmän antingen ensamme eller jemle andra, af konungen voro utrustade med fullmakt alt utarbeta» lagen. H. Schiick, vilken är 1890 uttalat, att »som det synes hade konungen omkring 1340 nedsatt en komité, bestående av tre lagmän, att utarbeta» lagen, har senare år 1915 ändrat åsikt och ansluter sig till Tengbergs ovan angivna tanke, dock ulan dennes tveksamma »sannolikt». Han skriver där: »Så mycket är emellertid säkert, att konung Magnus nedsatt en kommission, beslående dels av de flesta lagmännen samt troligen ock några andra lekmän, dels av fem kaniker såsom representanter för vederbcirande domkapitel». De nämnda författarna ha icke anfört någon särskild motivering för sitt antagande om en större lagkommission. Ett undantag utgör dock Tengberg (år 1875), som i en not tillägger angående lagmännen »Del nämnes visserligen endast ,3 såsom för tillfället närvarande, men man kan med säkerhet antaga, att icke Svealands lagsagor voro orepresenterade, då det obetydliga Värmlands lagman deltog i arbetet. Svealagarna ligga äfven i mycket till grund för den nya lagen.» Senare författare ha i regel redogjort för sina skäl för antagandet, alt de tre icke utgjort hela kommissionen. Det är ITamför allt två omständigheter, som väckt tvivel på att de tre lagmännen ensamma haft konungens uppdrag. Den ena är det i förhållande till uppgiftens omfattning ringaantalet medlemmar i en sådan kommission. Den andra är det ensidiga personvalet: två lagmän från Götaland och en från Värmland, vilket landskap hade sin livligaste förbindelse med Västergötland, medan de svealandslagsagor. som lågo i rikets centrum saknade representant, vilket förhållande ju redan Tengberg uppmärksamniat. Sålunda skriver Ivar Sjögren (år 1934); »Angående nämndens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=