418 LITTERTURANMÄLAN men bland källorna upptogs »K. Carls XI dom om gäldz betalning afl bustrun som giord är aff mannen före theras echtenskap 1667» ävensom en kunglig »Resolution för Åbo hoffrätt i samme mähl 1669 1667 års rättsfall åsyftar det tidigare omnämnda fallet Thure Thuressons arvingar ./. Karin Stake. Här kan man alltså direkt med hjälp av för avhandlingen aktuella rättsfall visa att Rålambs arbete ej entydigt skall dateras 1652 utan snarare i anslutning till utgivandet av respektive upptaga. I sitt arbete har Rålamb, som förf. visat, behandlat morgongåvan. Däremot får läsaren aldrig veta något om de källor Rålamb använder sig av. Ex.vis. citerar Rålamb såväl rostockprofessorn Ernest Cotbmannus' consilia som David Mevius’ kommentar över den liibska rätten, när han redogör för morgongåvans funktion ^ C.oinmissae vircfinitdtis ptdcmium & operde noctnrndc precium^>När förf. tar upp fragan om forskningens syn på varför morgongåvan gavs (s. 59 ff), börjar han med Carl Johan Schlyter (1836). Här borde förf. ha anknutit till den samtida doktrinen i all synnerhet som den direkt för ut pa internationellt vatten. I ett annat sammanhang, nämligen i konkurssituationen, klargör Rålamb att det aldrig görs exekution på hustruns lott och egendom »ther ibland förstås ock Morgongåfwa» såvida ej hustrun med vetskap om gälden trätt i äktenskap med den gäldbundne. »Då nekar henne Carpzovius jus prdeldtionis in coneursn Creditoniin», d.v.s. förmånsrätt i konkurs.-® Det som gör denna kommentar särskilt intressant är att det rättsfall, som förf. redovisar med konkurssituation (s. 279 ff) är ett mal 1691 mellan ombudsmannen J. Silfvercrantz samt Clas Rålamb till Länna och hans hustru Elisabeth Gyllenstierna. Här kom Ralambs författarskap i »01)servationes» att direkt konfronteras med rättspraxis. Förf. behandlar konkurssituationen i kapitlet om morgongåvans förhållande till makes gäld. Detta avsnitt är belysande därför att cessio bonnrnm. som institutet kallades och som innebar att gäldenären avträdde siu egendom till borgenärerna, är ett typiskt exempel på bur den tysk-romerska doktrinen varaktigt lyckades påverka den svenska rättsutvecklingen. Restämmelser upptogs i detta ämne sedermera i 1734 års lag i HB 16 och de utgör grunden till vår konkurslagstiftning. Eöre 1734 saknades lagregler i ämnet, ehuru en K. Res. 28/5 1687 hade givit institutet fäste i rättsutvecklingen. Tidigare (1677) hävdade Svea hovrätt att »cessio har intet stånd i lagen, utan (är) consuetudinaria». Stig Jägerskiöld har i sitt arbete om Handelsbalkens utländska källor f f g i svensk rättshistoria undersökt cessio bonoriiins intrång i svensk rättspraxis, och han går systematiskt igenom institutets olika rekvisit. För en rättshistoriker känns det riktigare att hänvisa till en sådan vetenskaplig framställning om institutet än som förf. på s. 280 not 38 hänvisa Oliservationes, 1 uppl., s. 286. -® Observaliones, 1 uppl., s. 165. » .
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=