415 LITTKRTURANMÄLAN |)å grund av denna hovrätts l)etydelse för rättsutvecklingen under löOO-talet. Stig Jägerskiöld har i flera arbeten (1963, 1964, 1967) påvisat hur hovrätten i Stockholm fungerade som en rättsbildande domstol med parallella motsvarigheter ute på kontinenten. — Förf. säger i förordet att det skulle ha »varit mycket intressat att få teckna de svenska förhållandena mot den europeiska bakgrunden och därigenom få tillfälle iakttaga likheter, olikheter, påverkan, strömningar o.s.v.» (s. 13), men att han avstått från att teckna denna utveckling. Detta uttalande är beklagligt, ty det visar att förf. ej är förtrogen med det dåtida rättsliga synsättet. Den svenska rättsutvecklingen kan nämligen inte ses som en fristående parallell utveckling i jämförelse med den europeiska. Tvärtom är den svenska utvecklingen en del av den euroj)eiskt kontinentala. Den samtida europeiska rätten trängde så markant in i det svenska rättslivet att Corpus Juris Civilis lades jämte den svenska lagboken på tlomarehordet i Svea hovrätt. Det skedde en indoktrinering av den tysk-romerska rätten i rättslivet under 16()()-talet, som är så uttalad, att den genomsyi’ar förf:s avhandling trots att han icke fäst läsarens uppmärksamhet på den. Denna påverkan kommer hl.a. till uttryck i hovrättsledamöternas sätt att tolka rättskällorna. Där lagregler fattades, fyllde man ut med sedvänja och tolkningsregler. Det mönster man därvid använde sig av har Jägerskiöld retlogjort för i arbetet »Studier rörande receptionen av främmande rätt i Sverige umler yngre landslagens tid» (1963). .\tt använda sedvänjan som rättskälla överensstämde väl med den romerska rättstraditionen, i vilken sedvanerätt användes vid sidan av den romerska rätten, där de enskilda så önskade. Via den tysk-romerska rätten kom samma synsätt till uttryck i p. 6 i 1615 års rättegångsl)rocess, där sedvanerätten jämställdes med lag. Genom sedvana kunde den skrivna lagen också hli ohsolet och gå »in desuetudinem». Som exempel härpå anför Jägerskiöld ett rättsfall från 1688, i vilket de äldre rättsregeler, som begränsade morgongåvans storlek, »har gått in desuetudinem».'' Förf. nämner också på s. 186 (nederst) ett rättsfall från 1679 där Svea hovrätt ])å motsvarande sätt argumenterat att lagen om storleken är »in desuetudinem gången». Även på andra ställen i avhandlingen talas om att hovrätten åberopat lag och sedvänja till stöd för sina avgöranden (s. 217, 224). Sedvänjans roll i den dåtida rättskälleläran överensstämmer alltså med den romerska rättens synsätt. Ftt annat exempel ])å romersk-rättslig påverkan i rättskälleläran var lagtolkningen. Lagens mening togs till utgångspunkt för lagtolkningen. Denna lagtolkningslära vilade ytterst på Corpus juris. Jägerskiöld kan också visa j)å ett fall av morgongåvo-process, där just frågan om »ratio legis» utnyttjades som argumentation för att klargöra om 1644 års stadga om morgongåva var tillämplig på såväl lös som fast egen- " Niclas V. Ungern ./. .\n(1reas Wennerstedt, JÄGERSKiöi.n 1963, s. 77.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=