414 LITTERTURANMÄLAN torde emellertid ha sin naturlifia förklaring. Jag har ovan pekat på att det i den svenska rätten ej före 1734 fanns några lagfästa formkrav för äktenskapsförord och testamenten. Att dessa frågor diskuterats i rådet och i den karolinska lagkommissionen har även nämnts. Det innebär samtidigt att det inte finns någon möjlighet att belägga förekomsten av denna typ av rättshandlingar så länge de ej inprotokollerats vid domstol. Jag bortser därvid från de fall då process uppstod om rättshandlingarnas giltighet.*® Genom ett K. hrev 27/5 1701 föreskrevs att underrätterna regelbundet skulle insända renovationer av alla inteckningar och uppbud, som förekommit vid domstolarna. Vilka former av inteckningar som därvid avsågs utsädes ej i 1701 års hrev. Bestämmelsen innehar emellertid ett understrykande av behovet av formkrav genom inteckning. Däremot framgår av KF om Charta sigillata, d.v.s. stämplat papper, den 23 0 1718 p. 7 att »alla testamenter, pacta anteniiptialia, morgongåvo, köpe-, hytes och fastebrev» ävensom obligationer m.m. samt allt annat som skriftligen avhandlas mellan enskilda personer till deras säkerhet borde upprättas på stämplat papper. Här jämställdes alltså handlingar med såväl lagstadgade som sedvanehildade formkrav. Det medför att inteckningarna enligt 1701 års K. Br. med all sauiiolikhet överensstämma med de i 1718 års KF omnämnda. Tillkomsten av de sk. småprotokollen år 1701 skall alltså ses som ett uttryck för ett behov av formkrav vid dessa typer av rättshandlingar. Först genom dessa arkivserier har vi möjlighet att direkt peka på rättshandlingarnas befintlighet. De olika former av rättshandlingar mellan makar varom ovan talats kan alltså ha förekommit betydligt mer frekvent än vad som framgår av det bevarade arkivmaterialet. Det framgår emellertid ej av avhandlingen om förf. i sin undersökning även sett på de olika former av klanderprocesser, som aktualiserades genom förekomsten av dessa rättshandlingar. Genom de olika formerna av kompletterande eller alternativa rättshandlingar kan morgongåvan ju indirekt ha kommit att beröras och påverkas av processer riirande de civriga formerna av handlingar. Generellt kan konstateras att förf. i sin framställning skildrar morgongavan som ett svenskt rättsinstitut. Han använder sig därvid av ett stort antal källor sasom svenska lagar (dock med de inskränkningar som papekats ovan), förordningar, stadgor, diplomatariematerial och rätts])raxis. Han redovisar även den dåtida svenska juridiska doktriuens syn på institutet. Det är en av avhandlingens förtjänster att förf. noggrant genomgått rättspraxis ifrån diplomatariematerialet och fram till hovrätts- och revisionsserierna före 1734. Därigenom har förf. i manga fall direkt kunnat visa hur rättspraxis i vissa fall harmonierat med i andra avvikit från gällande lagregler. Det är naturligt att förf. valt Svea hovrätt, rikets första hovrätt, som primärkälla för rättsfallsundersökningen, inte bara därför att rättsfallsmaterialet är bevarat utan Rättsfall hos Jägerskiöld, a.a., s. 329 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=