413 LIT r E RT URAN \IÄLAN 29/11 l()(j9.*- Intressant är därvid, att samtiden ieke npptattade denna rättshandling' som ett testamente. Ett dylikt pactum rcciprocuiu ansägs mera vara ett avtal mellan makar, vilket tog sikte pä 1'örhällandena under livstiden. Dispositionerna var gjorda mera med önskan att villkoren sknlle inträfla medan avtalsparten levde än sedan han var död.'® Cdas llalamh upj)lattade oeksa dessa paeta som avtal med samma rättsverkan som avtal om köp oeh hyte." Karaktären av pactum nnderströks genom ett handslag mellan ])arterna i rättssalen. När det slutligen gäller de inhörtles testamentena kom denna fråga att aktualiseras genom reglerna om hustrus testationshahilitet i 1686 års testamentsstadga. Efter vidlyftig diskussion i rädet fastslogs där att hustru, med mannens samtycke, ägde utfärda testamentariska förordnanden. Dä ett inbördes testamente krävde samstämmiga viljeförklaringar mellan makarna kunde tlenna form av rättshandling ingås mellan makar. Det som därvid skiljde ett pacliim rcciprociim från ett inbördes testamente var att den f()rra rättshandlingen var bindande för parterna medan testamentet blev ogiltigt om samstämmigheten mellan makarna i viljeförklaringarna uppluirde. Sammanlattningsvis kom dessa ty])er av rättshandlingar fran uttalade äktenskapsförord till inbördes testamenten att utgöra alternativa och kompletterande rättsliga instrument till morgongåvan. Eörf. har varit inne på tlessa kombinerade former av rättshamllingar, närmast ko|)ptingen av morgongåva—äktenskai)sförord, i samband med att han redovisar morgongåvans dokumentariska existens efter 1644 ars stadga. Därvid framhåller förf. den källa som underlättat hans arbete oeh vilken innehåller dej)onerade rättshandlingar ingivna fcir hl.a. dödsfalls skull.'’’ Eörf. noterar på s. 139 att dessa de])osilionshandlingar i vissa fall iir såväl äktenskapsiiirord st)m ntfiistelse om morgongåva. Han visar att dessa komplexa rättshandlingar uppträder först på 174()-talet, salunda efter 1734 års lags tillkomst, då möjlighet gavs att ge morgongåva ])å landet i äktenskai)sförordets form. Ilan konstaterar vidare att han icke funnit något exemjiel på att morgongavan utlovats i äktenskajisförordets form i enlighet med landslagens bestämmelser, dock förekommer dylika fall i enlighet med stadslagen. Eörf. understöder tlen tidigare av ,1. E. .Vlmqnist framförtia synj^unkten att äktenskapsförorden under l6()0-talet varit sällsynta rättshandlingar. l''()r tiden fram till ea 1700 behöver förty förorden såsom komplement till morgongåvohreven enligt förf. ej beaktas, tlenerellt menar förf. att såväl äktenskapsfört)rden som testamentena som dokumentariskt material är av underordnatl betydelse för framställningen. Den omständigheten att dessa handlingar ej frekvent ])åträffats före ea 1700 .Sc,nMi:nK.MAN, .luslitiaewcrket, s. 603. '* .\ki-: Hoi.mbäc.k, 1686 års testamentsstadga. s. 12 ff. ()l)servaliones j^raelicae, 2 uppl, s. 254. .Svea hovrätts arkiv, Huviutserien E XIII a Handlingar till depositionsdiariet, lluvudserie, R.\.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=