40.) ANBUDETS BINDANDE VERKAN ockerlag.Laglcknisk koiiscrvalisni synes i dessa lall väsentligen ha bidragit till HI):s ställningstagande. Men av de ledanuiter som yttrade sig oin regeln ansäg oeksä en, Skarin. att regeln inte var praktiskt liimplig. annat än ev. i rättstiirhällanden mellan k('»pmän. Samtliga tre ledaimiter ansag, att regeln var olämplig inter praesentes. Det 1'inns oeksä en tendens hos dessa jnstitierad. att mera iin nya lagberedningen ta hänsyn till andras än kiipmiins intressen, llerslow yttrade t.ex., att det vore alltför doktrinärt, att konstruera avtal inter praesentes som anhnd oeh accept, och detsamma ansäg Skarin. Herslow. som inte ställde sig avvisande till en regel om hnndenhet vid meddelanden inter ahsentes. grimdade hnndenheten inte på mottagarens tillitskrav ntan pä att man kniuh' kriiva av »den som i affärsändamal begagnar sig al den skriftliga formen», att han noga betänker sig och väljer sina ntlryck med särskild omsorg.'’’^ Det var anbndsgivaren han Irämst hade i åtanke, vilket jn ;ir främmande fiir liiftesteorin. Hasselrol utgick ifrån, som något .självklart, alt ett anhnd kunde återkallas tills del antagits. Motsatsen ansåg han vara en »oskiilig» rt‘gel. Hasselrot anhirde inte nagot rättsfall till st<'»d irn' sin mening. Som ovan nämnts log .\hnén med ett rättsfall i sin avhandling 1900 beträffande den aktuella regeln. Det kan vara skiil att se närmare pä detta rättsfall som han anlVir: N.I.V 1(S94 s. 20;k Vissa vägar sknlle fcirhällras inom ett luirad. Innan arbetena igångsattes hade en ledamot. 1. av den direktion som sknlle leda arlietena i hrev till ledamoten .\ medgivit A att lova de vägbyggnadsskyldiga. att I sknlle betala vad fiirhätlringarna kostade nt()ver ett upprättat kostnadsfcirslag. Kostnaderna för l(■)rt);itlringarna blev avsevärt Inigre än beräknat. I ville ej stå vid sitt l()fle. HRogillade de väghyggnadsskyldigas talan mot I. HR angav som skiil. »alt . . . skrifvelsen från 1 till A icke vore af heskaffenhet att betalningsskyldighet ... på grnnd häraf knnde 1 aläggas, samt kärandena icke i (drigl styrkt befogenheten af sin talan». Svea HovR (referent lAäk Marks von Whrtemherg) ansåg 1 vara hunden av sitt löfte, enär han »icke ens nppgifvit. att han innan hrefvets innehåll kommit till motpartens kännedom, återkallat del åt A lämnade uppdraget eller det förklarande, som han i N.IA II nr 10 s. 1.. N.IA II 1001 nr 4 s. 0. N.IA II 1001 nr 1 ‘J.S.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=