397 ANBUDETS BINDANDE VERKAN utbyte at' ötverensstänimancie anbud och svar».-^ Denna grundsats gällde nog i allmänhet för de tyska lagbestämmelserna. Men i svensk rätt kunde en sådan regel inte generellt gälla. Den kunde kanske gälla beträffande »vissa slag af köp och särskilt sådana emellan köpmän». 1 svensk rätt gällde i stället, och borde även framgent gälla, »för köp. likasom för andra aftal. att k(')peaftalet är slutet, när kontrahenterna äro eniga därom, att ett dylikt aftal dem emellan kommit till stånd» (s. 11).-** .lustR Hellström och Herslow kritiserade, att anbud och svar tillädes bindande verkan inter praesentes. Den kritiserade bestämmelsen i 1894 års förslag (2 §). kom emellertid alt inflyta i avtalslagen.-' 1 sin doktorsavhandling-** behandlade Tore .\lmén ingående frågorna om utbjudandets och auktionsbiidets juridiska natur. Han berörde också anbudet i allmänhet, särskilt frågan om anbudsgivarens bundenhet vid sitt anbud. AlmÉn tog till utgångspunkt den romerskrätlsliga ståndpunkten, att ett anbud inte kunde vara bindande. Han konstaterade, alt viktiga lagstiftningar intog en motsatt ståndpunkt och diskuterade så inställningen i nordisk doktrin. IHter att ha redogjort för inställningen i dansk och norsk doktrin kom han in j)å svensk rätt. Han var ganska försiktig: »äfven i vårt land ha[de] man b(')rjat frig(')ra sig från inflytande af den gamla teorien». Alméns försiktighet synes motiverad, såtillvida att han endast förmådde uppvisa ett enda rättsfall, i en not -** anf(')rl med »Jfr», såsom stöd för bundenhet vid anbud. Längre fram i avh. kunde dock .\lmén uttala sig angående svårigheten att konstruera bundenhet i andra rättssystem än dem. »hvilka i likhet med det svenska erkänna m(')jligheten af bundenhet vid en ensidig viljelTn'klaring». ansåg AlmÉn. att yttersta grunden för bundenhet tycktes vara den. »att man inte kunnat sluta ('jgonen för, att skyldigheten att stå 30 Beträffande auktionsbudet NJA II 1901 s. 11. -® .\.st. Jfr .Sjögrens yllramle i lagrådet 1915. KPr 83/1915 s. 32 ff. -■ 1.. V.Oli.K.N, .4.a. s. 12J ff. T. Almkn, Oin auktion såsom medel att åviigahringa aftal. II .\k. avh. lj)|)sala 1900. -® .\.a. s. 216 not 7: 3" .S. 220. Jfr riitlsläll. refereradt i N.J..\. 1894 s. 203».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=