32 SIGFRID SJÖBERG år 1947 (s. 303). I intet av dessa fall synes det emellertid vara fråga om ett avsiktligt avståndstagande från Hildebrands åsikter. -Man har tydligen helt enkelt stött sig på Schlyters auktoritet och fiirhisett den framförda kritiken. ^ 3. V(ir koniiiKj Mdgnus närvarande vid örebroinötet-? Det avgörande skäl, som Hildebrand anförde för sin åsikt, att örebromötet icke var en »herredag», var såsom nämnts, att konungen icke varit i Örebro vid ifrågavarande tid. Detta skulle enligt Hildebrand ha framgått av de uppgifter om konungens vistelseorter och resor, som kunde utläsas ur bevarade urkunder. Hildebrand uttrycker sig därvid med en viss försiktighet, då han skriver, att konungen »kan näppeligen vid denna tid hafva varit i Örebro», medan senare författare uttala sig bestämdare. Så skriver E. WesséN i Svenskt lagspråk, år 1905 (s. 32, n. 1). att konungen »med säkerhet» icke var där den 8 mars, och J. LiedGREN i artikeln Magnus Erikssons landslag i KLNM, band 11. år 1900 (s. 224). att Hildebrand visat, »att förställningen om en herredag, där konungen närvarit, var oriktig». Hildebrand anför härvidlag som skäl. att konungen var den 14^2 vidKopparberget , den 17/2 på Husby i Dalarna, den 19/2 i Aä‘isterås, den 4''3 i Stockholm, den 12/3 i Söderköping, den 17/3 i Skenninge. och att han först den 22/3 synes ha varit i Örebro. Härtill genmäler Schlyter, att de av Hildebrand anförda omständigheterna »ej mera synas hafva gjort det omöjligt för K. Magnus att d. 21 Februarii eller 8 Mars 1347 vara i Örebro, än det varit omöjligt för honom alt d. 17 Februarii s. å. vara i Husby i Dalarne därför att han d. 14:de samma månad var vid Kopparbärget och d. 19;e i Västerås». För att kunna värdera dessa argument måste man söka göra sig en föreställning om samfärdselsförhällandena i dåtidens Sverige. Hildebrand har själv i ett senare arbete. Sveriges medeltid. band 1, del 2. år 1894 (s. 990). med hänvisning till att man i landskapslagarna liksom senare i landslagarna finner talrika stadganden om byggnad och underhåll av vägar och broar, framhållit, att dessa bestämmelser »synas gifva vid handen, att vägväsendet var i medeltidens Sverige vidt utbredt och väl ordnadt».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=